Hemma från Kontaktdagen
Har precis landat i soffan i 5minuter efter att ha slängt i mig en tallrik fullkornspasta
och kycklingrester från gårdagens sallad, smakade underbart för en gravid som inte hann äta frukost...!
Kontaktdagen gick bra, ingen utan E's fröknar var speciellt pratiga, om det berodde på Nalledagens speciella schema eller på något annat vet jag inte- huvudsaken är iallafall att jag var där och visade att jag faktiskt kommer dit!
Dessutom tycker jag det gick bättre för E än jag trott, han satt still (fast rörde lite oroligt på sig efter att ha suttit prick-still i 30minuter) och var tyst- däremot märkte jag ju att han inte lyssnade under sagostunden tillexempel, då satt han i sin lilla värld och när jag frågade honom vad han funderade på sa han jag tänker på vart Mario har sin lilla bil på natten, jag tror inte han har något garage... Så inte lyssnade han på Gullock-sagan iallafall...men han satt still!
Dessutom ritade han en jättefin Nalle på målarstunden men personalen sa att han var lugnare och duktigare när jag satt brevid honom och pushade honom än vad han i vanliga fall är...
Så, det är väl det han behöver...?!
Nej, nu ska jag sätta fart här hemma, för i eftermiddag får vi lite sällskap i form av Vänner med sina 2barn, så nu ska jag göra en paj att bjuda på... En vegetarisk paj- blir den god kommer receptet senare!
[Återkommer med ett inlägg om dagens möte samt svarar på kommentarer senare...]
och kycklingrester från gårdagens sallad, smakade underbart för en gravid som inte hann äta frukost...!
Kontaktdagen gick bra, ingen utan E's fröknar var speciellt pratiga, om det berodde på Nalledagens speciella schema eller på något annat vet jag inte- huvudsaken är iallafall att jag var där och visade att jag faktiskt kommer dit!
Dessutom tycker jag det gick bättre för E än jag trott, han satt still (fast rörde lite oroligt på sig efter att ha suttit prick-still i 30minuter) och var tyst- däremot märkte jag ju att han inte lyssnade under sagostunden tillexempel, då satt han i sin lilla värld och när jag frågade honom vad han funderade på sa han jag tänker på vart Mario har sin lilla bil på natten, jag tror inte han har något garage... Så inte lyssnade han på Gullock-sagan iallafall...men han satt still!
Dessutom ritade han en jättefin Nalle på målarstunden men personalen sa att han var lugnare och duktigare när jag satt brevid honom och pushade honom än vad han i vanliga fall är...
Så, det är väl det han behöver...?!
Nej, nu ska jag sätta fart här hemma, för i eftermiddag får vi lite sällskap i form av Vänner med sina 2barn, så nu ska jag göra en paj att bjuda på... En vegetarisk paj- blir den god kommer receptet senare!
[Återkommer med ett inlägg om dagens möte samt svarar på kommentarer senare...]
Påväg till dagis...
...idag var en tung dag att kliva upp...inte bara för att det spöregnar...
Men men, det enda jag kan göra är att ta-tjuren-vi-hornen och gå dit och hoppas allt går min väg!
Försöker tänka som så att alla underbara föräldrar till diagnosbarn har ju klarat det här-
så då gör väl jag det med- eller hur?!
[Är hemma igen vid 13.00- kikar in då!]
Men men, det enda jag kan göra är att ta-tjuren-vi-hornen och gå dit och hoppas allt går min väg!
Försöker tänka som så att alla underbara föräldrar till diagnosbarn har ju klarat det här-
så då gör väl jag det med- eller hur?!
[Är hemma igen vid 13.00- kikar in då!]
Sopan
Imorse såg jag i tidningen (gårdagens tidning, som aldrig hann läsas...) att Barnteatern Sopan kommer sättas upp i 3dagar här på en lite mindre arena.
Gick direkt in på Ticnet.se och bokade varsinn biljett till mig & E- så nästa fredag kl.10.30 kommer vi sitta på våra platser fulla av förväntan- E fullkomligt älskar att gå på teater och brukar vanligtvis sitta stilla som ett ljus och bara njuta av föreställningen!
Hoppas Sopan är bra, har för mig att jag såg den med skolan när jag var liten och tyckte om den jättemycket!
"Sopan är en smutsig liten figur som bor i skogen, utan att tänka sej för slänger hon skräp omkring sej och utanför hennes barack har det blivit en stor hemsk sophög.
Tanterna, som brukar gå sina promenader precis förbi Sopans hus, får till slut nog och begär hjälp hos Renlige Sven på miljökontoret.
Detta håller på att ställa till det rejält för Sopan som hotas av att den stora grävmaskinen ska komma och gräva bort både sophögen och hennes fina gamla barack….Sopan blir förtvivlad, hon vet ju inte att hon gjort fel och inte vet hon hur hon skulle göra för att det ska bli rätt!! Som tur är brukar barnen leka i hennes skog och när de hör hennes gråt kommer de till undsättning…
På ett roligt och medryckande sätt berättar Sopan sin historia. Publiken får vara mycket aktiv i denna föreställning som blandas med sång, musik, bus och sopsortering"
[Jag tycker Sopan ser lite läskig ut...]
Gick direkt in på Ticnet.se och bokade varsinn biljett till mig & E- så nästa fredag kl.10.30 kommer vi sitta på våra platser fulla av förväntan- E fullkomligt älskar att gå på teater och brukar vanligtvis sitta stilla som ett ljus och bara njuta av föreställningen!
Hoppas Sopan är bra, har för mig att jag såg den med skolan när jag var liten och tyckte om den jättemycket!
"Sopan är en smutsig liten figur som bor i skogen, utan att tänka sej för slänger hon skräp omkring sej och utanför hennes barack har det blivit en stor hemsk sophög.
Tanterna, som brukar gå sina promenader precis förbi Sopans hus, får till slut nog och begär hjälp hos Renlige Sven på miljökontoret.
Detta håller på att ställa till det rejält för Sopan som hotas av att den stora grävmaskinen ska komma och gräva bort både sophögen och hennes fina gamla barack….Sopan blir förtvivlad, hon vet ju inte att hon gjort fel och inte vet hon hur hon skulle göra för att det ska bli rätt!! Som tur är brukar barnen leka i hennes skog och när de hör hennes gråt kommer de till undsättning…
På ett roligt och medryckande sätt berättar Sopan sin historia. Publiken får vara mycket aktiv i denna föreställning som blandas med sång, musik, bus och sopsortering"
[Jag tycker Sopan ser lite läskig ut...]
Det här är vi!
Idag var E på kalas...igen....tycker inte vi gör annat än att springer på kalas!
Hur som helst, jättekul och Födelsedagsprinsessan blev jätteglad för sin ABC-tavla!
För övrigt så uppförde sig E exemplariskt, han var med på lekarna och han satt still och åt- vad det berodde på vet jag inte men kanske så hade mitt samtal med honom innan kalaset någon liten inverkan?
Vi pratade iallafall om vad som var okej att göra på ett kalas och vad som inte var okej...det kan ju ha haft inverkan?
Hur som helst, så satt vi några mammor och fikade under tiden barnen kalasade- och när de frågade mig frågan "Hur är det med dig då?" (antagligen syftandes på graviditeten) så bestämde jag mig för att vara sådär obekväm som ingen förväntar sig och svarade "Jo, men det är bra men det är ju lite jobbigt...."
och sen berättade jag och E's utredning och dess resultat!
Och motsatt till vad jag trodde så var det inte alls jobbigt eller svårt att sätta ord på det, på ett lagom sätt, utan det var enkelt och faktiskt befriande!
Samtidigt som det kom fram saker som "jaja, men det har ju den killen" osv.
Det visade sig tom. att det förra året gick en liten grabb som hade autism (vilket jag aldrig skulle kunna gissat) soom gick på dagis ett extra år för att komma ikapp...och nu klarade sig jättefint i skolan!
Varför pratar inte folk som sånt här?!
Varför ska det hemlighållas och varför ska det hysch-hyschas om dessa diagnoser, som verkar betydligt
mer vanliga än man tror?
Nu när jag skriver det här så inser jag att jag bidrar till allt hysch-hysch då jag valt att vara anonym- för att inte helt förta det jag själv skriver så....
Det här är E & jag (ja, vi är i badrummet och ska precis borsta tänderna innan läggdax)!
[att inte LillaA är med på kortet beror helt på att hennes pappa inte vill ha kort på henne på nätet, vilket jag såklart respekterar & jag själv vill inte heller ha massa bilder på E i bloggen så this is once in a life time...]
Hur som helst, jättekul och Födelsedagsprinsessan blev jätteglad för sin ABC-tavla!
För övrigt så uppförde sig E exemplariskt, han var med på lekarna och han satt still och åt- vad det berodde på vet jag inte men kanske så hade mitt samtal med honom innan kalaset någon liten inverkan?
Vi pratade iallafall om vad som var okej att göra på ett kalas och vad som inte var okej...det kan ju ha haft inverkan?
Hur som helst, så satt vi några mammor och fikade under tiden barnen kalasade- och när de frågade mig frågan "Hur är det med dig då?" (antagligen syftandes på graviditeten) så bestämde jag mig för att vara sådär obekväm som ingen förväntar sig och svarade "Jo, men det är bra men det är ju lite jobbigt...."
och sen berättade jag och E's utredning och dess resultat!
Och motsatt till vad jag trodde så var det inte alls jobbigt eller svårt att sätta ord på det, på ett lagom sätt, utan det var enkelt och faktiskt befriande!
Samtidigt som det kom fram saker som "jaja, men det har ju den killen" osv.
Det visade sig tom. att det förra året gick en liten grabb som hade autism (vilket jag aldrig skulle kunna gissat) soom gick på dagis ett extra år för att komma ikapp...och nu klarade sig jättefint i skolan!
Varför pratar inte folk som sånt här?!
Varför ska det hemlighållas och varför ska det hysch-hyschas om dessa diagnoser, som verkar betydligt
mer vanliga än man tror?
Nu när jag skriver det här så inser jag att jag bidrar till allt hysch-hysch då jag valt att vara anonym- för att inte helt förta det jag själv skriver så....
Det här är E & jag (ja, vi är i badrummet och ska precis borsta tänderna innan läggdax)!
[att inte LillaA är med på kortet beror helt på att hennes pappa inte vill ha kort på henne på nätet, vilket jag såklart respekterar & jag själv vill inte heller ha massa bilder på E i bloggen så this is once in a life time...]
Djuriska armband & Prinsessor ???
En dag i förra veckan kom E hem från dagis och önskade sig "armband som när man tar av sig dom blir dom som djur och prinsessor"
Jag frågade vad det var för armband och vad han egentligen pratade om... Armband som blev som djur och prinsessor?
Fick ett "jag menar precis vad jag sa" och sen, precis innan Han går iväg säger han "och förresten ska jag ha många, inte bara ett litet armband fattar du väl!"
Och nej, jag fattade inte men frågade heller inte något mer- var sedan hemma hos Grannen i veckan och fick då se dessa armband, som tydligen är jättepoppis i skolan (och på förskolan också) så nu i veckan när E kom hem från dagis så hade vi inhandlat dessa färgglada armband och visst- när han tar av sej dom blir det faktiskt som djur...
[De kan köpas här eller som vi, vi köpte dem på TeknikMagasinet!]
Jag frågade vad det var för armband och vad han egentligen pratade om... Armband som blev som djur och prinsessor?
Fick ett "jag menar precis vad jag sa" och sen, precis innan Han går iväg säger han "och förresten ska jag ha många, inte bara ett litet armband fattar du väl!"
Och nej, jag fattade inte men frågade heller inte något mer- var sedan hemma hos Grannen i veckan och fick då se dessa armband, som tydligen är jättepoppis i skolan (och på förskolan också) så nu i veckan när E kom hem från dagis så hade vi inhandlat dessa färgglada armband och visst- när han tar av sej dom blir det faktiskt som djur...
[De kan köpas här eller som vi, vi köpte dem på TeknikMagasinet!]
Inte så bra...!
Idag har E varit hemma, han har gjort sina övningar jätteduktigt men har iövrigt
varit extremt upp-i-varv och väldigt inne i sin Ninteno-värld (då pratar han som dom gör, gör olika rörelser som de gör och undertiden han gör detta är han svår att få kontakt med). Så nu är Nintendot borta igen- N sa förut att vi inte kan hålla på att ta bort saker bara för att han blir "för inne i dem" då det bara blir en ny sak som han fixerar vid istället... Vilket är sant, förr var det tex. Fiffi-filmerna som han blev "alltför inne i" och efter det var det Karlsson-på-taket och nu är det SuperMarioBros...
Men har N rätt?
Jag vet inte hur jag ska hantera det?
Är det rätt att ta bort saker han älskar som någon typ av straff...och ännu viktigare, lär han sig något av att jag tar bort det?
Efter lunch åkte vi till Apoteket för att köpa OMEGA3- som jag på flera ställen läst kan ha god effekt för just koncentrationen- påväg hem i bilen så skulle han ta en tuggis (den smakade jordgubb och var jätteliten, påminde om godis som han brukar äta i smaken) men han totalvägrar! Han spottar ut, kastar runt dem och sparkar i bilsätet. Vi hade tidigare pratat om att det här var tabletter som Han ska ta för att kunna gå i skolan... Blev så frustrerad över att han inte ville ta dem att jag började säga saker som "då kommer du inte kunna gå i skolan då"...
Varför blir det så?
Varför orkar jag inte vara pedagogisk och framför allt lugn?
Hur orkar Ni andra Mammor?
För jag o-r-k-a-r inte...
varit extremt upp-i-varv och väldigt inne i sin Ninteno-värld (då pratar han som dom gör, gör olika rörelser som de gör och undertiden han gör detta är han svår att få kontakt med). Så nu är Nintendot borta igen- N sa förut att vi inte kan hålla på att ta bort saker bara för att han blir "för inne i dem" då det bara blir en ny sak som han fixerar vid istället... Vilket är sant, förr var det tex. Fiffi-filmerna som han blev "alltför inne i" och efter det var det Karlsson-på-taket och nu är det SuperMarioBros...
Men har N rätt?
Jag vet inte hur jag ska hantera det?
Är det rätt att ta bort saker han älskar som någon typ av straff...och ännu viktigare, lär han sig något av att jag tar bort det?
Efter lunch åkte vi till Apoteket för att köpa OMEGA3- som jag på flera ställen läst kan ha god effekt för just koncentrationen- påväg hem i bilen så skulle han ta en tuggis (den smakade jordgubb och var jätteliten, påminde om godis som han brukar äta i smaken) men han totalvägrar! Han spottar ut, kastar runt dem och sparkar i bilsätet. Vi hade tidigare pratat om att det här var tabletter som Han ska ta för att kunna gå i skolan... Blev så frustrerad över att han inte ville ta dem att jag började säga saker som "då kommer du inte kunna gå i skolan då"...
Varför blir det så?
Varför orkar jag inte vara pedagogisk och framför allt lugn?
Hur orkar Ni andra Mammor?
För jag o-r-k-a-r inte...
E's dagliga träning
Efter det att E fått sin diagnos [han har ADHD och svårt med uttal samt svårigheter med finmotoriken]
fick vi en mängd övningar som, enligt läkaren, skulle kunna komma att vara helt avgörande för E's utveckling. Detta var övningar som skall göras regelbundet och så ofta som möjligt.
Exempel på övningar --->
Koncentrationsövningar
- Pyssla med något, att överhuvudtaget sitta still och göra en och samma sak en längre tid
- Spela spel
- Lägga pussel
Finmotoriska övningar
- Trä pärlhalsband
- Lägga pärlplattor
- Skriva/Rita (med pennor, inte pensel)
- Klistra klistermärken
- Klippa
- Leka m. lera
- Bygga med Jovo/klossar/smålego
Lärorika övningar inför skolan
- Klockan
- Bokstäver/Siffror
- Spela spel
Talövningar
- Ramsor
- Återberätta sagor
- Beskriva bilder
- Spela spel
Ni kan ju tänka er själva hur enkelt det är få E att göra dessa saker...
Han tycker överhuvudtaget inte om att tex. pyssla, han vill vara ute och springa, leka i skogen eller spela Nintendo. Han har svårt att sitta still och koncentrera sig mer än 15minuter och ändå vet han att han måste- det skapar, ibland, en enorm frustration hos både mig (tyvärr) och han!
Dock har jag märkt att dessa övningar verkligen ger resultat och det gör det såklart lite enklare!
Såhär övar vi --->
Måndag-Onsdag) E är på dagis till kl.15, när han kommer hem får han leka/äta frukt/vila och sen gör vi någon enkel övning tex. spela spel, lägga pussel eller ritar en teckning. Dessutom försöker jag få honom att prata och berätta om dagen mm.
Torsdag-Fredag/Söndag) E är ledig från dagis. Efter frukost gör vi "tråkiga övningar" tex. siffer- och bokstavsövningar, övar på klocka mm. Och efter lunch gör vi någon "roligare övning" tex. spela spel, ritar, läser bok eller leker med lera
Lördag) L-E-D-I-G, om E vill övar vi på det han känner för just då!
E är jätteduktig på att göra sina övningar, han är van dessa rutiner och säger själv att han måste göra det för att han snart börjar skolan... Min fina kille!
fick vi en mängd övningar som, enligt läkaren, skulle kunna komma att vara helt avgörande för E's utveckling. Detta var övningar som skall göras regelbundet och så ofta som möjligt.
Exempel på övningar --->
Koncentrationsövningar
- Pyssla med något, att överhuvudtaget sitta still och göra en och samma sak en längre tid
- Spela spel
- Lägga pussel
Finmotoriska övningar
- Trä pärlhalsband
- Lägga pärlplattor
- Skriva/Rita (med pennor, inte pensel)
- Klistra klistermärken
- Klippa
- Leka m. lera
- Bygga med Jovo/klossar/smålego
Lärorika övningar inför skolan
- Klockan
- Bokstäver/Siffror
- Spela spel
Talövningar
- Ramsor
- Återberätta sagor
- Beskriva bilder
- Spela spel
Ni kan ju tänka er själva hur enkelt det är få E att göra dessa saker...
Han tycker överhuvudtaget inte om att tex. pyssla, han vill vara ute och springa, leka i skogen eller spela Nintendo. Han har svårt att sitta still och koncentrera sig mer än 15minuter och ändå vet han att han måste- det skapar, ibland, en enorm frustration hos både mig (tyvärr) och han!
Dock har jag märkt att dessa övningar verkligen ger resultat och det gör det såklart lite enklare!
Såhär övar vi --->
Måndag-Onsdag) E är på dagis till kl.15, när han kommer hem får han leka/äta frukt/vila och sen gör vi någon enkel övning tex. spela spel, lägga pussel eller ritar en teckning. Dessutom försöker jag få honom att prata och berätta om dagen mm.
Torsdag-Fredag/Söndag) E är ledig från dagis. Efter frukost gör vi "tråkiga övningar" tex. siffer- och bokstavsövningar, övar på klocka mm. Och efter lunch gör vi någon "roligare övning" tex. spela spel, ritar, läser bok eller leker med lera
Lördag) L-E-D-I-G, om E vill övar vi på det han känner för just då!
E är jätteduktig på att göra sina övningar, han är van dessa rutiner och säger själv att han måste göra det för att han snart börjar skolan... Min fina kille!
BarnbidragsShopping
Följ min blogg med bloglovin
Som bekant kommer barnbidragen idag- 2200kr (inkl. flerbarnstillägg).
Pengar som vi i vanliga fall sparar till barnen på deras små sparkonton men nu när jag är Mammaledig är
de här pengarna mer än välbehövliga, och sparandet till barnen får istället gå från N's konto-
så idag efter att jag hämtat E ska vi på en shoppingturné (om han nu inte ändrat sig under dagen, för att ta med
en ovillig E och dessutom förvänta sig att Han ska prova kläder är absolut ingen idé)...
Egentligen så behöver inte E några nya kläder (möjligtvis någon varmare tröja men det hade Mormor snällt nog köpt idag) men han har själv uttryckt att han vill ha lite "coola t-shirts" och det betyder t-shirts från HM/Lindex/Kappahl med stora plastiga tryck på magen- sånna som jag i princip aldrig köper, dels för att jag tycker det är oerhört fult, dels för att de sitter på var-och-varannan unge och dels för att ofta så är det dålig kvalité med tryck som spricker efter tvätt!
Men...idag gör vi ett undantag!
Jag tror det är första gången E ens uttryckt sin vilja över just ämnet kläder!
Är det en engångsgrej eller är det här början på något nytt?
Kanske början på dagliga konflikter i stil med "jag-vill-inte-ha-den-tröjan-på-mig"?
Det återstår att se men oavsett så är det en utveckling och förhoppningsvis blir det en mysig shoppingtur, lite fika och behövlig ensamtid med min son!
Som bekant kommer barnbidragen idag- 2200kr (inkl. flerbarnstillägg).
Pengar som vi i vanliga fall sparar till barnen på deras små sparkonton men nu när jag är Mammaledig är
de här pengarna mer än välbehövliga, och sparandet till barnen får istället gå från N's konto-
så idag efter att jag hämtat E ska vi på en shoppingturné (om han nu inte ändrat sig under dagen, för att ta med
en ovillig E och dessutom förvänta sig att Han ska prova kläder är absolut ingen idé)...
Egentligen så behöver inte E några nya kläder (möjligtvis någon varmare tröja men det hade Mormor snällt nog köpt idag) men han har själv uttryckt att han vill ha lite "coola t-shirts" och det betyder t-shirts från HM/Lindex/Kappahl med stora plastiga tryck på magen- sånna som jag i princip aldrig köper, dels för att jag tycker det är oerhört fult, dels för att de sitter på var-och-varannan unge och dels för att ofta så är det dålig kvalité med tryck som spricker efter tvätt!
Men...idag gör vi ett undantag!
Jag tror det är första gången E ens uttryckt sin vilja över just ämnet kläder!
Är det en engångsgrej eller är det här början på något nytt?
Kanske början på dagliga konflikter i stil med "jag-vill-inte-ha-den-tröjan-på-mig"?
Det återstår att se men oavsett så är det en utveckling och förhoppningsvis blir det en mysig shoppingtur, lite fika och behövlig ensamtid med min son!
Allt har en fortsättning [del2]
[Här kan Ni läsa första delen av berättelsen kring E's utredning!]
Efter att den första utredningen var avklarad fick vi vänta ett par veckor (vilket jag förstått i efterhand vara otroligt kort väntan) innan vi fick en tid för den riktig utredningen- den där diagnosen skulle fastställas, den första utredningen var bara en liten utredning för att se om det verkligen fanns behov av en riktig utredning... (så många gånger har nog aldrig ordet utredning använts i en och samma mening...)
Första besöket var endast ett mamma-pappa-besök och E skulle inte vara med, däremot skulle hans pappa varit med vilket han inte var så N följde med istället- där fick vi ge vår syn på saken och berätta hur E var i grupp, hur han intergrerade med andra barn, hur han betedde sig om vi tex. gick på stan / var på restaurang / var hos kompisar osv. Det var verkligen jättesvårt att berätta allt, alla detaljer som kan vara viktiga och det var svårt att minnas hans barndom på ett sådant vis... Efter en timme fick jag be om 5minuters pause, för att hinna rensa tankarna lite och få lite frisk luft och sen varade det besöket ytterligare en timme!
Precis innan vi skulle gå frågade kuratorn om vi var oroliga för E's utveckling och det var verkligen första gången jag faktiskt var det! Det hade verkligen gått upp för mig att Han var annorlunda, att han inte var exakt som andra barn...kanske hade jag vetat det innan, kanske hade jag sett det på mina kontaktdagar på dagis men jag hade nog omedvetet valt att blunda för det- jag ville helt enkelt inte se att det var något fel på honom...
Men där och då fick jag den där upplevelsen som alla pratar om, det var där myntet trillande ner...jag såg sanningen för första gången! Och det kändes, konstigt nog, jättebra! Jag kände ett lugn, jag förstod för första gången meningen med utredningen och framför allt så kände jag en enorm kärlek till E och en helt ny förståelse för honom som person!
Hur känns det då att ha ett barn som det är något fel på (jag använder ordet fel, det är inte riktigt rätt ord att använda men jag hittar inget annat bra ord...)?
Det jag tyckte då var jobbigast, efter det första samtalet, det var alla de gånger jag blivit arg på honom, arg för att han inte sitter still, arg för att han inte lyssnar, arg för att han springer runt på leksaksaffären och arg för att han inte vill sitta och måla på dagis- jag fick dåligt samvete helt enkelt!
Vad var jag för en mamma som blir arg på mitt barn, när det inte alls är ngt han kan påverka?
När jag blivit irriterad för att han bara satt still i 20minuter när vi åt istället för att bli stolt över att han gjorde det?
Just, tanken på alla situationer som han varit duktig i men som jag inte uppskattat för att jag jämför honom med andra barn- den är extremt jobbig och jag har än idag jättedåligt samvete för det...
Dessutom var det jobbigt att det var förskolan som påpekade att det var något fel med honom, borde inte jag som mamma märkt det? Borde inte jag sett honom och hans problematik?
Och en annan fråga som jag går igenom, om och om igen i huvudet är ifall E är medveten om sina problem? Är han medveten om att han har en sjukdom? Att han inte är som alla andra?
Det är frågor som inte går att svara på men som gör fruktansvärt ont inom mig, tänk ifall han inser att det är något fel men inte kan greppa vad det är? Tänk om han mår dåligt för att han vet om att han inte är som alla andra?
Min älskade fina grabb, den grabben som förtjänar all lycka i världen och som jag vill ta ner solen och månen åt...
[Fortsättning kommer...]
Efter att den första utredningen var avklarad fick vi vänta ett par veckor (vilket jag förstått i efterhand vara otroligt kort väntan) innan vi fick en tid för den riktig utredningen- den där diagnosen skulle fastställas, den första utredningen var bara en liten utredning för att se om det verkligen fanns behov av en riktig utredning... (så många gånger har nog aldrig ordet utredning använts i en och samma mening...)
Första besöket var endast ett mamma-pappa-besök och E skulle inte vara med, däremot skulle hans pappa varit med vilket han inte var så N följde med istället- där fick vi ge vår syn på saken och berätta hur E var i grupp, hur han intergrerade med andra barn, hur han betedde sig om vi tex. gick på stan / var på restaurang / var hos kompisar osv. Det var verkligen jättesvårt att berätta allt, alla detaljer som kan vara viktiga och det var svårt att minnas hans barndom på ett sådant vis... Efter en timme fick jag be om 5minuters pause, för att hinna rensa tankarna lite och få lite frisk luft och sen varade det besöket ytterligare en timme!
Precis innan vi skulle gå frågade kuratorn om vi var oroliga för E's utveckling och det var verkligen första gången jag faktiskt var det! Det hade verkligen gått upp för mig att Han var annorlunda, att han inte var exakt som andra barn...kanske hade jag vetat det innan, kanske hade jag sett det på mina kontaktdagar på dagis men jag hade nog omedvetet valt att blunda för det- jag ville helt enkelt inte se att det var något fel på honom...
Men där och då fick jag den där upplevelsen som alla pratar om, det var där myntet trillande ner...jag såg sanningen för första gången! Och det kändes, konstigt nog, jättebra! Jag kände ett lugn, jag förstod för första gången meningen med utredningen och framför allt så kände jag en enorm kärlek till E och en helt ny förståelse för honom som person!
Hur känns det då att ha ett barn som det är något fel på (jag använder ordet fel, det är inte riktigt rätt ord att använda men jag hittar inget annat bra ord...)?
Det jag tyckte då var jobbigast, efter det första samtalet, det var alla de gånger jag blivit arg på honom, arg för att han inte sitter still, arg för att han inte lyssnar, arg för att han springer runt på leksaksaffären och arg för att han inte vill sitta och måla på dagis- jag fick dåligt samvete helt enkelt!
Vad var jag för en mamma som blir arg på mitt barn, när det inte alls är ngt han kan påverka?
När jag blivit irriterad för att han bara satt still i 20minuter när vi åt istället för att bli stolt över att han gjorde det?
Just, tanken på alla situationer som han varit duktig i men som jag inte uppskattat för att jag jämför honom med andra barn- den är extremt jobbig och jag har än idag jättedåligt samvete för det...
Dessutom var det jobbigt att det var förskolan som påpekade att det var något fel med honom, borde inte jag som mamma märkt det? Borde inte jag sett honom och hans problematik?
Och en annan fråga som jag går igenom, om och om igen i huvudet är ifall E är medveten om sina problem? Är han medveten om att han har en sjukdom? Att han inte är som alla andra?
Det är frågor som inte går att svara på men som gör fruktansvärt ont inom mig, tänk ifall han inser att det är något fel men inte kan greppa vad det är? Tänk om han mår dåligt för att han vet om att han inte är som alla andra?
Min älskade fina grabb, den grabben som förtjänar all lycka i världen och som jag vill ta ner solen och månen åt...
[Fortsättning kommer...]
Today I'm wearing this...
E fick sin diagnos för ett par veckor sedan... Samma dag, eller dagen efter, satt jag framför datorn och googlade (det gick åt måånga timmar framför google.com dagarna efteråt, jag var inte alls beredd på hans diagnos och hade i princip inte läst på något alls innan- fick därför be läkaren om en återbesökstid för att kunna ställa rätt och bra frågor...tror Ni jag kände mig som en idiot då?)
I alla fall, så hittade jag en sida där man kunde beställa böcker, vilket jag gjorde (såklart!).
Fick be N betala för jag är nog den enda född på -80talet som inte har en internetbank, och när paketet kom så innehöll det även ett jättefint arm/halsband!
Min fina N!♥
Såhär ser det ut:
[Ett hjärta för närvaro, ett öga för insikt, en nyckel för förståelse och en stjärna för ambitioner]
Jag har valt att sätta berlockerna, som lätt fästs med karbinhake, på det armband jag alltid har på mig från ThomasSabo- även det en present från N (på det sitter även ett hjärta för Mini-i-Magen och bokstäverna N / E / A).
Det känns fint att ha dessa symboler runt armen, det är en påminnelse och vilka underbara barn vi har samt ger mig lite pepp när det behövs som mest...
Vill Ni ha ett fint armband eller ge det till någon som behöver det så kan det beställas här!
Allt har en början...
Hela utredningscirkusen började när Förskolepersonalen påpekade att E inte hängde med i leken som andra barn i förskolegruppen (fick en kommentar om att det heter Förskola och inte dagis, som jag brukar skriva, så from nu skriver jag förskola...och skriver jag dagis så menar jag förskola...).
Det kom helt out of the blue för mig så jag tog det väl inte på allvar, nu i efterhand skulle jag kanske ha reagerat på det men efter att ha gått på samma förskola i flera år och aldrig hört något om detta så...ja, jag tog det iallafall inte på allvar.
Sen, på nästa utvecklingssamtal så sa personalen samma sak, bara det att nu sa de verkligen till mig på ett annat sätt- och jag tog det till mig! Han var då 3½år...
Det de sa var i princip att han blir splittrad när det är fler barn är 5st och att han inte ser ut att förstå leken samt att han gärna leker själv långa stunder.
De föreslog att jag skulle kontakta NP-enheten (NeuroPsykologiskaEnheten) vilket jag gjorde dagen därpå och fick en tid för ett första samtal med en barnkurator, detta samtal skedde utan E. Kommer ihåg att jag var hemskt nervös inför det här samtalet och att jag på morgonen ringde och bad min mamma följa med... Mesigt va?
Sen följde flera besök hos den här kuratorn både tillsammans med E och enskilda samtal för föräldrarna, oftast gick jag ensam och ibland följde Mamma med (N har sin mest intensiva period på jobbet just på sommaren, vilket var den tiden som utredningen började och E's pappa är inte en-sån-pappa-som-är-med-på-sånt).
Det var en tung tid med massa frågor, massa funderingar och massa tvivel- hur skulle det kunna vara något fel på E, på mitt barn?!
Jo, jag erkänner att många gånger kom tanken på hur kunde jag få ett barn som det var något fel på? Objektivt vet jag ju att det inte beror på föräldrarna vilka handikapp barnen får men just då kändes allt så obegripligt...
Resultatet av den första utredningen blev att en vidare utredning behövdes men det enormt positiva var att han klarade av intelligenstestet jättebra och låg långt över sin egen ålder!
Det var (är) något jag var jätteglad och stolt över (som Mamma grep jag efter varje halmstrå för att överleva) ända tills en person påpekade att även Rainman var intelligent men inte så smart...det är nog enda gången jag verkligen hatat någon [ser att jag skrev i det här inlägget att jag inte lägger energi på att hata människor men då gjorde jag faktiskt det]!
[fortsättning följer, blir för jobbigt att skriva allt i ett inlägg...och för långt...]
Den här bilden är verkligen mitt-i-prick; Såhär är det...ibland skulle E
inte ens hinna uttala "ADHD" utan att börja tänka på något annat mitt i ordet...
Det kom helt out of the blue för mig så jag tog det väl inte på allvar, nu i efterhand skulle jag kanske ha reagerat på det men efter att ha gått på samma förskola i flera år och aldrig hört något om detta så...ja, jag tog det iallafall inte på allvar.
Sen, på nästa utvecklingssamtal så sa personalen samma sak, bara det att nu sa de verkligen till mig på ett annat sätt- och jag tog det till mig! Han var då 3½år...
Det de sa var i princip att han blir splittrad när det är fler barn är 5st och att han inte ser ut att förstå leken samt att han gärna leker själv långa stunder.
De föreslog att jag skulle kontakta NP-enheten (NeuroPsykologiskaEnheten) vilket jag gjorde dagen därpå och fick en tid för ett första samtal med en barnkurator, detta samtal skedde utan E. Kommer ihåg att jag var hemskt nervös inför det här samtalet och att jag på morgonen ringde och bad min mamma följa med... Mesigt va?
Sen följde flera besök hos den här kuratorn både tillsammans med E och enskilda samtal för föräldrarna, oftast gick jag ensam och ibland följde Mamma med (N har sin mest intensiva period på jobbet just på sommaren, vilket var den tiden som utredningen började och E's pappa är inte en-sån-pappa-som-är-med-på-sånt).
Det var en tung tid med massa frågor, massa funderingar och massa tvivel- hur skulle det kunna vara något fel på E, på mitt barn?!
Jo, jag erkänner att många gånger kom tanken på hur kunde jag få ett barn som det var något fel på? Objektivt vet jag ju att det inte beror på föräldrarna vilka handikapp barnen får men just då kändes allt så obegripligt...
Resultatet av den första utredningen blev att en vidare utredning behövdes men det enormt positiva var att han klarade av intelligenstestet jättebra och låg långt över sin egen ålder!
Det var (är) något jag var jätteglad och stolt över (som Mamma grep jag efter varje halmstrå för att överleva) ända tills en person påpekade att även Rainman var intelligent men inte så smart...det är nog enda gången jag verkligen hatat någon [ser att jag skrev i det här inlägget att jag inte lägger energi på att hata människor men då gjorde jag faktiskt det]!
[fortsättning följer, blir för jobbigt att skriva allt i ett inlägg...och för långt...]
Den här bilden är verkligen mitt-i-prick; Såhär är det...ibland skulle E
inte ens hinna uttala "ADHD" utan att börja tänka på något annat mitt i ordet...
Faller världen sönder utan mig?
Läste precis ett inlägg som fick mig att tänka lite på det- faller världen sönder utan mig?
De flesta skulle nog vilja svara ja på den frågan, för att känna sig viktiga och för att på någotvis spela en liten liten roll i ett stort sammanhang- och visst kanske den omedelbara känslan av att betyda allt för någon jättebra och tillfredsställande men är det verkligen det eller är det en börda att bära?
Utan ett uns egoism eller skryt kan jag svara Ja! E's värld faller sönder och samman utan mig!
Det är en underbar känsla samtidigt som det är den värsta känslan och en av de tyngsta bördor man kan få i livet!
Att varje dag veta att hans lycka beror på mig, att veta att den enda som kämpar för hans rättigheter är jag, den enda som överhuvudtaget kämpar för honom är jag, jag, jag!
Visserligen har jag enastående hjälp av N (hans plastpappa) och mina föräldrar- utan dem hade det aldrig gått men i slutändan så är det jag och E står och faller tillsammans!
Visst, hans pappa finns i hans liv, som en lekpappa, som en kompis och som någon man hälsar på när det passar...när det passar pappan alltså!
De gånger som E är hos sin pappa så ringer han hem till oss flera gånger varje dag, oftast för att kolla efter så vi är hemma, detta för att han vill känns tryggheten i att kunna komma hem om han vill. Andra tillfällen vill han helt enkelt fråga om han inte borde ha överdragsbyxor på sig ut eller om han egentligen borde gå ut och leka istället för att spela dataspel... För honom betyder jag allt (och han för mig såklart!) och det är självklart för E att jag alltid finns vid hans sida, att jag alltid är hemma och väntar på honom och att jag alltid svarar i telefonen när han ringer... skulle jag inte göra det så faller hans värld totalt!
Och, visst är det underbart att han knutit an så till mig och i många fall viktigt då jag får honom att göra saker ingen annan kan, men det är också tyngre tankar som far i mitt huvud ibland...jag har blivit extremt medveten om min egen dödlighet, jag får panik om jag tänker tanken på att det skulle hända mig något som gör att han blir ensam kvar, ibland går det så långt att jag inte ens vill/vågar åka iväg utan honom av rädsla att något skall hända...
Hur känner Ni andra mammor därute?
Kanske, kanske, kanske finns det någon med liknande tankar som vill dela med sig?
[Missförstå mig inte nu, för jag älskar E och jag älskar min Mammaroll- hoppas ingen missförstår min text...]
De flesta skulle nog vilja svara ja på den frågan, för att känna sig viktiga och för att på någotvis spela en liten liten roll i ett stort sammanhang- och visst kanske den omedelbara känslan av att betyda allt för någon jättebra och tillfredsställande men är det verkligen det eller är det en börda att bära?
Utan ett uns egoism eller skryt kan jag svara Ja! E's värld faller sönder och samman utan mig!
Det är en underbar känsla samtidigt som det är den värsta känslan och en av de tyngsta bördor man kan få i livet!
Att varje dag veta att hans lycka beror på mig, att veta att den enda som kämpar för hans rättigheter är jag, den enda som överhuvudtaget kämpar för honom är jag, jag, jag!
Visserligen har jag enastående hjälp av N (hans plastpappa) och mina föräldrar- utan dem hade det aldrig gått men i slutändan så är det jag och E står och faller tillsammans!
Visst, hans pappa finns i hans liv, som en lekpappa, som en kompis och som någon man hälsar på när det passar...när det passar pappan alltså!
De gånger som E är hos sin pappa så ringer han hem till oss flera gånger varje dag, oftast för att kolla efter så vi är hemma, detta för att han vill känns tryggheten i att kunna komma hem om han vill. Andra tillfällen vill han helt enkelt fråga om han inte borde ha överdragsbyxor på sig ut eller om han egentligen borde gå ut och leka istället för att spela dataspel... För honom betyder jag allt (och han för mig såklart!) och det är självklart för E att jag alltid finns vid hans sida, att jag alltid är hemma och väntar på honom och att jag alltid svarar i telefonen när han ringer... skulle jag inte göra det så faller hans värld totalt!
Och, visst är det underbart att han knutit an så till mig och i många fall viktigt då jag får honom att göra saker ingen annan kan, men det är också tyngre tankar som far i mitt huvud ibland...jag har blivit extremt medveten om min egen dödlighet, jag får panik om jag tänker tanken på att det skulle hända mig något som gör att han blir ensam kvar, ibland går det så långt att jag inte ens vill/vågar åka iväg utan honom av rädsla att något skall hända...
Hur känner Ni andra mammor därute?
Kanske, kanske, kanske finns det någon med liknande tankar som vill dela med sig?
[Missförstå mig inte nu, för jag älskar E och jag älskar min Mammaroll- hoppas ingen missförstår min text...]
"Mamma, jag kan inte..."
Skrev i förra inlägget att E oftast säger "Jag kan inte..." när det kommer till något nytt eller något svårt-
det har, enligt den barnöverläkare som vi träffat, att göra med hans Autism-diagnos (vilket är av den lättare varianten).
När människor i vanliga fall gör saker så finns det en skala 1-10 där 10 är att man utför saken perfekt in i minsta detalj (och hur ofta gör man det egentligen?) och 1 speglar jag-kan-inte-stadiet.
För E, och andra barn med samma diagnos, finns inte steg 2-9 på skalan, antingen kan man en sak eller så kan man den inte...och är man 5år så kan man oftast inte saken...För honom ska allt vara perfekt eller så gör han dem inte alls, om man inte pushar honom och det är det som krävs- tyvärr har de inte möjlighet till det på dagis så nu gäller det att tjata, kämpa, diskutera och förklara för Landstinget så de ger honom en specialpedagog, iallafall några timmar i veckan!
Suck, alla dessa samtal tar livet av mig snart- tyvärr är många av dessa människor lika lätta att prata med som en vägg...
det har, enligt den barnöverläkare som vi träffat, att göra med hans Autism-diagnos (vilket är av den lättare varianten).
När människor i vanliga fall gör saker så finns det en skala 1-10 där 10 är att man utför saken perfekt in i minsta detalj (och hur ofta gör man det egentligen?) och 1 speglar jag-kan-inte-stadiet.
För E, och andra barn med samma diagnos, finns inte steg 2-9 på skalan, antingen kan man en sak eller så kan man den inte...och är man 5år så kan man oftast inte saken...För honom ska allt vara perfekt eller så gör han dem inte alls, om man inte pushar honom och det är det som krävs- tyvärr har de inte möjlighet till det på dagis så nu gäller det att tjata, kämpa, diskutera och förklara för Landstinget så de ger honom en specialpedagog, iallafall några timmar i veckan!
Suck, alla dessa samtal tar livet av mig snart- tyvärr är många av dessa människor lika lätta att prata med som en vägg...
Övning pågår
Varje dag (helst) har vi fått övningar som E ska göra, övningar som främjar koncentrationen, kreativiteten och finmotoriken- vanligtvis försöker vi följa det som de övar på under dagisdagarna just den veckan och så innehåller övningarna alltid att vi läser minst en bok och pratar om vad vi ser på bilderna. E har talsvårigheter så därför är detta en bra övning i både att koncentrera sig och att öva uttal, senaste gången vi var till logopeden så hade antalet svåruttalde bokstäver minskat till enbart -s (vilket många barn ju har svårt med), -g och -k så han har gjort enorma framsteg!
På dagis övar de iallafall nu på att klippa efter linjer- och när jag frågade personalen hur det gick för E så sa de att han inte var med på den här övningen utan istället spenderade tiden med småbarnsgruppen, då han sagt till persoanlen att han inte kunde klippa.
Kände med en gång hur ilskan kokade upp i halsen på mig, vaddå han sa att han inte kunde klippa? Nehej, men då ska väl de lära han att klippa då...alla kan väl inte det direkt? Och dessutom säger E oftast att han inte kan när han egenligen inte vill eller tror att han inte kan... Så igår tog jag fram papper, penna och en barnsax- ritade lite enkla figurer på pappret och bad E klippa ut dessa. Självklart sa han direkt Jag kan inte klippa men sen tog han saxen i sin lilla hand och klippte med stor precision ut figurerna jag ritat- efter ett tag hade vi hela bordet fullt av pappersfigurer! Det var roligt att klippa!
Hur ska man göra för att få dagispersonalen att förstå att de måste pusha honom?
Och, jag förstår att de inte har resurser till att ha en personal som sitter hos honom hela tiden, men om det är det han behöver- hur löser man det då?
Ska han inte få lära sig saker bara för att det fattas personal?
På dagis övar de iallafall nu på att klippa efter linjer- och när jag frågade personalen hur det gick för E så sa de att han inte var med på den här övningen utan istället spenderade tiden med småbarnsgruppen, då han sagt till persoanlen att han inte kunde klippa.
Kände med en gång hur ilskan kokade upp i halsen på mig, vaddå han sa att han inte kunde klippa? Nehej, men då ska väl de lära han att klippa då...alla kan väl inte det direkt? Och dessutom säger E oftast att han inte kan när han egenligen inte vill eller tror att han inte kan... Så igår tog jag fram papper, penna och en barnsax- ritade lite enkla figurer på pappret och bad E klippa ut dessa. Självklart sa han direkt Jag kan inte klippa men sen tog han saxen i sin lilla hand och klippte med stor precision ut figurerna jag ritat- efter ett tag hade vi hela bordet fullt av pappersfigurer! Det var roligt att klippa!
Hur ska man göra för att få dagispersonalen att förstå att de måste pusha honom?
Och, jag förstår att de inte har resurser till att ha en personal som sitter hos honom hela tiden, men om det är det han behöver- hur löser man det då?
Ska han inte få lära sig saker bara för att det fattas personal?
Dagens utbrott...
[Skrevs idag kl.14.00 men publicerades av någon anledning inte här...]
Kort sagt, E är totalt besatt av sitt Nintendo DS, vilket jag förstått är vanligt att ADHD/Autism-barn kan bli, då detta är en platt värld som tilltalar dem... Han blir emellertid aldrig helt inne i spelet, utan går alltid att komunicera med även när han spelar!
Iallafall så har vi oändligt långa (och många) diskussioner om just Nintendo-spelandet, som tur(?) är har E förärats med världens mest envisa och stöniga mamma så här är det helt enkelt mina regler som gäller och jag är fruktansvärt konsekvent när det kommer till saker som jag tycker är viktiga. Och det här är viktigt enligt mig, för efter det att TV-tittandet och Nintendo- och datorspelandet begränsats (kraftigt) så har E's kreativa sida visat sig på ett helt annat sätt!
(Dessutom vet jag att han nästan uteslutande sitter framför TV:n eller datorn när han är hos sin Pappa, vilket iofs inte är så ofta men ändå tillräckligt för att tillfredsställa hans behov av detta).
Idag började tjatet om Nintendo redan i bilen och direkt vi kom innanför dörren (tack och lov, innanför dörren) så kom utbrottet- ett av de värre på länge! Han skrek, slog runt omkring sig, smällde i dörrar och grät- allt på en gång! Det slutade med att han stängde in sig på toaletten i 20minuter och låg hela tiden och sparkade på en plastpall...
Efter ett tag kom han ut, bad om ursäkt och sen var allt bra igen...det är underligt hur humöret kan svänga så?
Från katastrof till mamma-puss-och-mys på 2sekunder- är det bara jag som blir så trött av dessa kamper att jag inte hänger med i svängarna...utan blir ofta sittande som en förvirrad liten hög på golvet efteråt?
Sen har det tjatats lite till-och-från under eftermiddagen men nu har jag sagt att fortsätter tjatet så blir det inget spelande överhuvudtaget varken idag eller imorgon- så nu har det äntligen lugnat ner sig!
[Här finns en intressant artikel om ämnet ADHD-barn och spel för den som vill läsa!]
Kort sagt, E är totalt besatt av sitt Nintendo DS, vilket jag förstått är vanligt att ADHD/Autism-barn kan bli, då detta är en platt värld som tilltalar dem... Han blir emellertid aldrig helt inne i spelet, utan går alltid att komunicera med även när han spelar!
Iallafall så har vi oändligt långa (och många) diskussioner om just Nintendo-spelandet, som tur(?) är har E förärats med världens mest envisa och stöniga mamma så här är det helt enkelt mina regler som gäller och jag är fruktansvärt konsekvent när det kommer till saker som jag tycker är viktiga. Och det här är viktigt enligt mig, för efter det att TV-tittandet och Nintendo- och datorspelandet begränsats (kraftigt) så har E's kreativa sida visat sig på ett helt annat sätt!
(Dessutom vet jag att han nästan uteslutande sitter framför TV:n eller datorn när han är hos sin Pappa, vilket iofs inte är så ofta men ändå tillräckligt för att tillfredsställa hans behov av detta).
Idag började tjatet om Nintendo redan i bilen och direkt vi kom innanför dörren (tack och lov, innanför dörren) så kom utbrottet- ett av de värre på länge! Han skrek, slog runt omkring sig, smällde i dörrar och grät- allt på en gång! Det slutade med att han stängde in sig på toaletten i 20minuter och låg hela tiden och sparkade på en plastpall...
Efter ett tag kom han ut, bad om ursäkt och sen var allt bra igen...det är underligt hur humöret kan svänga så?
Från katastrof till mamma-puss-och-mys på 2sekunder- är det bara jag som blir så trött av dessa kamper att jag inte hänger med i svängarna...utan blir ofta sittande som en förvirrad liten hög på golvet efteråt?
Sen har det tjatats lite till-och-från under eftermiddagen men nu har jag sagt att fortsätter tjatet så blir det inget spelande överhuvudtaget varken idag eller imorgon- så nu har det äntligen lugnat ner sig!
[Här finns en intressant artikel om ämnet ADHD-barn och spel för den som vill läsa!]
