Faller världen sönder utan mig?
Läste precis ett inlägg som fick mig att tänka lite på det- faller världen sönder utan mig?
De flesta skulle nog vilja svara ja på den frågan, för att känna sig viktiga och för att på någotvis spela en liten liten roll i ett stort sammanhang- och visst kanske den omedelbara känslan av att betyda allt för någon jättebra och tillfredsställande men är det verkligen det eller är det en börda att bära?
Utan ett uns egoism eller skryt kan jag svara Ja! E's värld faller sönder och samman utan mig!
Det är en underbar känsla samtidigt som det är den värsta känslan och en av de tyngsta bördor man kan få i livet!
Att varje dag veta att hans lycka beror på mig, att veta att den enda som kämpar för hans rättigheter är jag, den enda som överhuvudtaget kämpar för honom är jag, jag, jag!
Visserligen har jag enastående hjälp av N (hans plastpappa) och mina föräldrar- utan dem hade det aldrig gått men i slutändan så är det jag och E står och faller tillsammans!
Visst, hans pappa finns i hans liv, som en lekpappa, som en kompis och som någon man hälsar på när det passar...när det passar pappan alltså!
De gånger som E är hos sin pappa så ringer han hem till oss flera gånger varje dag, oftast för att kolla efter så vi är hemma, detta för att han vill känns tryggheten i att kunna komma hem om han vill. Andra tillfällen vill han helt enkelt fråga om han inte borde ha överdragsbyxor på sig ut eller om han egentligen borde gå ut och leka istället för att spela dataspel... För honom betyder jag allt (och han för mig såklart!) och det är självklart för E att jag alltid finns vid hans sida, att jag alltid är hemma och väntar på honom och att jag alltid svarar i telefonen när han ringer... skulle jag inte göra det så faller hans värld totalt!
Och, visst är det underbart att han knutit an så till mig och i många fall viktigt då jag får honom att göra saker ingen annan kan, men det är också tyngre tankar som far i mitt huvud ibland...jag har blivit extremt medveten om min egen dödlighet, jag får panik om jag tänker tanken på att det skulle hända mig något som gör att han blir ensam kvar, ibland går det så långt att jag inte ens vill/vågar åka iväg utan honom av rädsla att något skall hända...
Hur känner Ni andra mammor därute?
Kanske, kanske, kanske finns det någon med liknande tankar som vill dela med sig?
[Missförstå mig inte nu, för jag älskar E och jag älskar min Mammaroll- hoppas ingen missförstår min text...]
De flesta skulle nog vilja svara ja på den frågan, för att känna sig viktiga och för att på någotvis spela en liten liten roll i ett stort sammanhang- och visst kanske den omedelbara känslan av att betyda allt för någon jättebra och tillfredsställande men är det verkligen det eller är det en börda att bära?
Utan ett uns egoism eller skryt kan jag svara Ja! E's värld faller sönder och samman utan mig!
Det är en underbar känsla samtidigt som det är den värsta känslan och en av de tyngsta bördor man kan få i livet!
Att varje dag veta att hans lycka beror på mig, att veta att den enda som kämpar för hans rättigheter är jag, den enda som överhuvudtaget kämpar för honom är jag, jag, jag!
Visserligen har jag enastående hjälp av N (hans plastpappa) och mina föräldrar- utan dem hade det aldrig gått men i slutändan så är det jag och E står och faller tillsammans!
Visst, hans pappa finns i hans liv, som en lekpappa, som en kompis och som någon man hälsar på när det passar...när det passar pappan alltså!
De gånger som E är hos sin pappa så ringer han hem till oss flera gånger varje dag, oftast för att kolla efter så vi är hemma, detta för att han vill känns tryggheten i att kunna komma hem om han vill. Andra tillfällen vill han helt enkelt fråga om han inte borde ha överdragsbyxor på sig ut eller om han egentligen borde gå ut och leka istället för att spela dataspel... För honom betyder jag allt (och han för mig såklart!) och det är självklart för E att jag alltid finns vid hans sida, att jag alltid är hemma och väntar på honom och att jag alltid svarar i telefonen när han ringer... skulle jag inte göra det så faller hans värld totalt!
Och, visst är det underbart att han knutit an så till mig och i många fall viktigt då jag får honom att göra saker ingen annan kan, men det är också tyngre tankar som far i mitt huvud ibland...jag har blivit extremt medveten om min egen dödlighet, jag får panik om jag tänker tanken på att det skulle hända mig något som gör att han blir ensam kvar, ibland går det så långt att jag inte ens vill/vågar åka iväg utan honom av rädsla att något skall hända...
Hur känner Ni andra mammor därute?
Kanske, kanske, kanske finns det någon med liknande tankar som vill dela med sig?
[Missförstå mig inte nu, för jag älskar E och jag älskar min Mammaroll- hoppas ingen missförstår min text...]
Kommentarer
Trackback
