MammaMorran- funderar kring LIVET & ADHD

Jag tror att det var på Oprah jag först hörde talas om det, fenomenet ”tacksamhetsdagbok”. Det går ut på att man varje dag ska skiva ner det man är tacksam för. Tanken är att man ska bli uppmärksam på hur fantastiskt livet faktiskt är, att man inte ska rusa runt i sitt ekorrhjul på jakt efter MER. Mer pengar, fler bilar, större hus etc. etc. I jakten på mer, fler och större är risken överhängande att vi missar det som verkligen ger livet kvalitet, ditt barns skratt, en god doft, känslan av att sträcka ut sig i sin säng.
Helt ärligt, hur ofta tänker du: Vad skönt det känns att bara ligga här och känna det mjuka lakanet under min kropp.
Är det inte oftare så att du ligger där och tänker på räkningar som ska betalas, vilken snygg klänning du såg i skyltfönstret eller att du måste gå upp om sex och en halv timme?
Kanske tillhör just du den minoritet som lever i nuet, som tar tillvara de där dyrbara ögonblicken som gör livet till den underbara resa det faktiskt är. Som stannar upp och lägger märke till hur snön gnistrar på trädets grenar.
Jag har någon i mitt liv som gör det. Jag går i lära hos henne varje sekund och påminner mig själv om att hennes förhållningssätt till världen är en enkel biljett till lycka, till skillnad från ”vuxen -stressar -attityd” som snarare är en enkel biljett till magsår och utbrändhet.
Min lärare är knappt tio månader gammal och är min dotter, min Buddha-Baby.

- Meh!, Vad är det här?, krävde min väninna K att få veta när hon ryckte i stålkonstruktionen som barrikaderade trappan.

- Grind, så att inte Trix kan krypa upp i trappan och sen eventuellt ramla ner, sa jag och pulade in kontaktskyddet i vägguttaget.

- Jaha, sa K och försökte förgäves få upp den komplicerade mekaniken  på grinden.

Jag hade fått dille på att babysäkra hemmet och såg varenda pryl som en potentiell dödsfälla. Vårt läckra, danskdesignade soffbord var helt plötsligt en möbel enkom konstruerad för att sticka sina vassa hörn i mjuka delar. Köket, ett veritabelt skräckkabinett försett med diverse attiraljer ute efter att skada och badrummen livsfarliga med spolande toaletter och hårda handfat.

- Vad ska du göra med den här då, undrade K och fingrade på fästkudden jag hade lagt fram till den lösa fördelardosan som låg och såg lömsk ut.

- Sluta fingra och pilla på allting, sa jag irriterat och hastade fram till K och fästkudden.

Det skulle jag inte ha gjort. I min iver att skruva dit spisskyddet, hade jag även skruvat fast min klänning och både dräkt och armbåge fick sig en rejäl kyss.

Med blödande armbåge och uppsliten klänning mottog jag öriga gäster med hälsningsfrasen:
- Ingen fara med mig, jag har bara säkrat hemmet!

- Nä men jag e såära trött n´shit, sa en lillasyster som trots sitt påstående såg oförskämt fräsch ut.

- Oj då, hur kommer det sig, var min tråkiga lite lätt överlägsna storasyster-respons.

- Nä, asså jag vet inte, men jag började kolla på en film och den var faktiskt asläskig, så sen kunde jag inte sova. Det var liksom skräckfilm, du vet? Jag har bara sovit typ 6 timmar, sa hon.

6 timmar.
På raken.
Skitunge.

Jag vet att det här är en gammal och repig skiva, men fattar folk hur det är att
vara småbarnsförälder? ”Ja, ja”, tänker någon, ”du får inte sova, du är trött, bla bla, vad trodde du?”

Jag hade ingen aning. Ingen aaaaaning!

- Du vet, de första åren är en smula jobbiga på grund av det här med sömnbrist och så, varnade mormor lite försiktigt.

- Meh, mormor, jag behöver inte mycket sömn, jag har varit på festivaler. Jag är liksom immun mot trötthet, sa jag och flinade segervisst. Segervisst med svängande nytvättat hår. Och med en hy som sken av en rosig lyster.
Jag sitter och förlorar mig i minnen från den avlägsna tiden januari 2010. Tre månader senare satt jag med grå hy med torra flagor som vajade i vinden och hår som tro det eller ej inte såg helt nytvättat ut. Och ska vi snacka segervisst leende? Nej, trodde inte det. Det visade sig, kanske inte helt otippat att jag inte var immun mot trötthet. Där ser man!
Jag är inte heller immun mot tovigt hår eller flagnande hy.

Min dotter föddes i mitten av februari och jag tänkte att nu är det en annan era som har börjat. Ajöss med rosig hy och pigga ögon. Jag vande mig vid tanken och tänkte att det är det helt klart värt, min lilla flicka är naturligtvis värd den uppoffringen. En tid gick och jag kom på att hon faktiskt är värd mer än så. Hon är värd en mamma med pigga ögon och rosig hy.

Min mormor har en bonad med texten ”Kärlek gör flitiga händer”. Ett broderat meddelande från ett annat sekel som jag har läst otaliga gånger.

 

>Som liten flicka mest för att jag precis lärt mig tyda de där krumelurerna som kallas bokstäver, som tonåring mest för att få fnysa åt dess orimlighet ”Vaddå, som om att man skulle vilja städa bara för att man är kär?” och som vuxen mest för att fundera över vem som har tid att brodera?

 

Sen blev jag mamma och jag förstod innebörden av orden. Jag blev hypereffektiv och det var kärlek som drev mig.

 

Min man och jag hade en månad innan graviditetsbeskedet köpt en fin bostadsrätt mitt i Stockholm. ”Ligger verkligen centralt och hur nära restauranger och barer som helst”, sa jag och myste över vårt läge. Sen kom babybesked och jag kände mig som Neo i Matrix efter att han svalt det röda pillret. Centralt läge? Läs: Sveriges mest trafikerade gata. Restauranger och barer? Läs: Konstant stoj och stim. Här ville jag inte att min baby skulle växa upp.

 

Det var bara att börja packa, styla lägenhet, anlita mäklare, hitta nytt ställe att bo på samtidigt som arbete och graviditet skulle skötas. Jag gick på knäna av trötthet, men för mig fanns inget alternativ, en liten person hade flyttat in i min kropp och det fanns ingenting, absolut ingenting jag inte gjorde för att se till att hennes liv skulle bli så bra som möjligt.

 

Nu är hon nio månader och jag har lärt mig att det är under den devisen vi mammor lever, vi gör allt vi kan för att våra barn ska få en så fantastiskt underbar tillvaro som möjligt. Vi pysslar, fixar, donar och ordnar, lagar mat och klappar. Och vad är det då som gör våra händer så flitiga? Jo just det -Kärlek!

Dagen idag, eller rättare sagt, eftermiddagen idag har verkligen varit ett småbarnskaos!
Som tur är har alla varit på strålande humör, vilket underlättat det hela men nu är jag helt slut ! ! !
Som pricken-över-i och som grädde-på-moset ringde N och mellan samtal om blöjinköp, våtservetter och rabattkuponger så sa han, lite i förbifarten att Han åker från firman senast 20.00 ! ! !

Han sa det jättesnabbt så han trodde nog att jag inte skulle höra det men jag har utmärkt hörsel och dessutom en reaktionsförmåga bättre än de flesta....så reaktionen lät sig inte väntas på!
Utan att dra några detaljer av vad som sas så är N iallafall snart påväg hem, dessutom ska han handla, laga mat åt mig samt låtsas att han tycker om Bonde-Söker-Fru...om firman går omkull?! Det återstår att se...

Också utan att dra några detaljer kan jag säga att dagen har bestått av spy (LillaA), levande fåglar, som blev döda fåglar inomhus (Kattis) och att-E-fick-extremt-välfungerande-medicin-mot-sin-hårda-mage-igår...

Så det var min eftermiddag- jag hoppar över att ha med bilder på barnen i just det här inlägget om det är okej...?

---

Nu till något roligare!
Imorgon kommer en GÄSTBLOGGARE att blogga här hos mig!
Liv som är chefredaktör på Allt För Föräldrar ska skriva några inlägg under en 4veckorsperiod,
i vanliga fall skriver hon bloggen LivsStil med fokus på Mindfullness och Relationer-
kika gärna in hos henne- de flesta av hennes inlägg är mycket tänkvärda och personligen tycker jag att
hennes inlägg "Öppet brev till Duktiga Flickor" är fenomenalt bra skrivet och bör läsas av alla!

Så, hoppa in här imorgon och läs vad Liv har att säga!


Klicka på Livs header ovan för att besöka hennes blogg LivsStil!