Vindögdheten var en synvilla

Efter att grundligt undersökt A's ögon så konstaterade den kvinnliga läkaren att hennes vindögdhet helt hade försvunnit- och inget återbesök var nödvändigt. Jätteskönt!
A var en jätteduktig bebis hela tiden vi var hon läkaren, hon satt still, jollrade och log- detta trots att det här var hennes vanliga sovtid.

Efter besöket bestämde N och jag oss för att gå och äta en tidig lunch innan han stack tillbaka till jobbet- jag kan knappt minnas när vi åt lunch tillsammans en vardag... Som grädde-på-moset så gick vi till det lilla caféet där vi träffades (eller vi träffades ju redan på gymnasiet men det var här vi tog en fika på första dejten). Vi satt till och med vid samma bord och A sov hela lunchen så det var lite romantisk nostalgi ett tag faktiskt, innan N var tvungen att rusa tillbaka till jobbet...och verkligheten kom tillbaka och jag gick för att köpa röda rosor åt mig själv...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0