Självförtroende & Självkänsla
Nu hade den grabben säkerligen ingen diagnos men det fick mig att tänka till-
de psykologer & kuratorer jag varit i kontakt med [och det är några stycken, jag ringer till olika personer tills jag fått svar på mina frågor...vilket gör att jag snabbt fått ett ganska brett kontaktnät gällande E men många tycker nog också jag är en riktigt plåga...] säger att man ska stärka diagnosbarns självförtroende då mycket runt omkring dem är negativ och att de hela tiden blir tillrättavisade och från andra håll får höra att deras beteende och liknande är fel! Det här gäller speciellt de barnen som går på vanligt dagis och därför ibland får för höga krav ställda på sig.
Men det man ska tänka på, som jag anser, är att det är en stor skillnad på självkänsla och självförtroende!
Självförtroende handlar, för mig, om att man tror att man klarar av att genomföra saker medan självkänsla handlar om att man faktiskt accepterar sig själv som man är och att man tycker att man duger precis som man är!
Självförtroende handlar om ens handlingar medan självkänsla handlar om att bara vara...eller tänker jag fel?
Alltså tycker jag att man ska stärka diagnosbarns [och alla barns] självkänsla snarare än deras självförtroende, självkänslan är viktigare dels för att, oavsett vilket barn, så kommer det att göra fel och då är det självkänslan som behövs för att barnet ska känna att det är okej att misslyckas men att man duger ändå och dels för att barn ska inte identifiera sig med sina handlingar... Barn är inte det de gör, de kan göra fel men för det är inte de fel- de kan välja fel men det betyder inte att de inte duger som de är!
Blev det för rörigt eller håller någon med mig?
Jag förstår precis vad du menar och jag håller med dig!
jag fattar precis vad du menar, och håller med dig massa. de ska känna sig älskade oavsett om de gör något fel, även om det kanske alltid är det lättaste att samtidigt visa kärlek, som man ska tillrättavisa. mja mjo. föräldraskap är inte alltid så lätt som man tror....
men man försöker ju sitt bästa, som alla andra. :)
Stämmer in i det du skriver.
Självklart ska du höja/stärka ett barns självkänsla det resulterar i att barnen blir trygga i sig själva. Och har du ett barn med bra självklänsla så får ofta barnet ett bra självförtroende med av självkänslan, tror jag iaf.
Kramar
Helt rätt tänkt mamma Morran, jag håller med dig helt och hållet!
Kramis Mira
Håller helt med dig! Och det gäller inte bara barn med diagnoser, utan ALLA barn. Själv fick jag som barn bara uppmärksamhet när jag gjorde något bra, när jag var duktig. Det tänket har följt med mig hela livet och resulterade till slut att jag gick in i väggen förra hösten. Nu har jag lärt mig att tänka annorlunda och har insett att jag är en bra person, värd att älskas, oavsett om jag är duktig på något eller ej.
Stämmer in i det du säger men sen har jag också läst att man inte skall säga till sitt barn att det är duktigt hela tiden för då går barnet och förväntar sig att man skall säga det alltid och blir väldigt destruktivt om man inte uppmärksammar det alltid..
Med hundar är det ju så att man skall uppmärksamma dem med beröm när de gör ngt rätt men inte uppmärksamma när de gör ngt fel..och det fungerar ju si och så och nu ska man väl inte jämföra barn och hundar alltför mycket men själva inlärningsprocessen just för rätt och fel är ju på ett sätt lika varandra..eller är jag helt ute nu?
Tycker att det är svårt egentligen men som du säger, självkänslan är viktigare och inget barn är sina handlingar.
hej!
Det finns en bok som styrker ungefär det du menar. "de kanske lämpade" av Peter Höög. där diskuteras skillnaden av att bedöma och/eller bekräfta ett barn. ett barn som blir bedömt stärker sitt självförtroende och ett barn som blir bekräftat stärker sin självkänsla.
Hälsn Jenny