Life's on hold...
Jag befinner mig i ett vakum, i dvala- jag går upp, jag ser glad ut, jag är en bra(?) mamma, jag är en fin sambo och jag gör det jag förväntas göra!
Jag matar med gröt, jag övar på bokstäver, jag leker, jag steker korv och river morötter, jag torkar munnar och rumpor, jag ser på TV och myser i soffan och jag borstar tänder... Men samtidigt är det som jag inte är närvarande- ingen märker något men egentligen är mina tankar på annat håll, egentligen är jag aldrig närvarande i stunden...förutom de där magiska stunderna när LillaA ler eller när när E skrattar så han kiknar åt något- det är enda gångerna jag känner mig levande och närvarande...
Jag lever i någon typ av framtid, hjärnan arbetar för att kunna sätta ihop någon typ av meingsfulla framtid för E, hjärnan vill veta hur han liv kommer bli, hjärnan behöver det för att själen ska få ro...
Samtidigt vet hjärnan att detta är en omöjlighet medan hjärtat skriker efter all information det kan få...för att få ro!
Jag bestämmer att träffa vänner, mina underbara fina vänner, men sen orkar jag aldrig (nästan) i slutändan, jag kan inte bestämma något långt i förväg för jag vill ha en väg ut...jag som förr planerade flera veckor i förväg...jag vill inte ha roligt, jag får dåligt samvete av det...all min energi, all min kraft och hela min själ läggs i att skapa något bra för E...
Är det meningen att det ska vara såhär...jag bara undrar?!
Jag undrade bara... Jag tycker inte alls det är något fel med det. Min bror har ADHD och ja.. Jag undrade bara.
Förstår att du har det jobbigt och att du funderar mycket på framtiden. Det är svårt att låta bli. Men försök att leva här och nu. Det är NU som gäller. Framtiden vet vi ingenting om. Lev nu så du inte missar nuet.
Ha en fin kväll. Kramar!
Hoppas att du förstår vad jag menar utan att ta illa upp.
Att vara mamma, hustru, syster, vän och människa är svårt, smärtsamt och jobbigt men även oerhört vackert och givande....När livet är för mycket tror jag att hjärnan sätter allt annat än just det som måste göras på paus..
Men glöm inte att trycka på play ibland för du behöver fyllas på av energi även från andra utanför din familj...
Massor av kramar<3
Förstår att du funderar mycket kring Es framtid. Du är en kanonmamma så jag tror att det kommer att gå bra för E. Vi har alla ups and downs och behöver ny energi för att orka upp igen, hoppas att du får en energikick snart.
Ha en underbar lördag
Varma energikramar
Susanne
Du ska vara stolt över dig själv som mamma. När jag mötte dug på stan här om veckan såg det ut som du klarade allt i världen. Jag kan aldrig för mitt liv föreställa mig hur det är att ha ett barn med någon typ av diagnos men som det verkar gör du allt i din makt för att E ska må så bra och utvecklas på ett fint sätt. Var stolt över dig själv och försök att ladda dina batterier tillsammans med vänner även om det tar emot ibland.
Massor med kramar till dig!!
Tack för dom orden, det är ord och känslor som nog delas med flera...åtminstone mig emellanåt!
Ens vänner, som man förhoppningsvis alltid tar emot när man faller och som kan knuffa framåt när det är trögt att kämpa på, tycks man kunna ha på tok för lite tid för.
Tillåt dig själv till små sammanbrott (ett lite längre toabesök kanske) och försök släpp på dom kraven som inte är nödvändiga för att er vardag ska fungera.
Jag laddar mina batterier i stallet, vad gör du för att ladda dina?
Kram på dig!
Ps: Fin header
Vad jobbigt det låter :(
Du kanske just skulle behöva "unna" dig att träffa kompisar, få "komma ifrån" några timmar osv för att ventilera och samla energi, Ta vara på dina vänner dom finns där för just DIG!!!
Kram
