Hjälp- vad ska alla tycka?!
Och nej, även om det tar emot att erkänna, så var det inte oron inför hur "alla andra" skulle bemöta E som jag syftade på utan det var vad "alla andra" skulle tycka och tänka om mig?!
Egoistiskt?
Ja!
En vanligt tanke?
Antagligen!
Min tanke från början var även att vi skulle dölja det för alla som inte tillhörde vår direkta omgivning...
[Jag hoppas innerligt att det här är vanliga tankar- annars utnämner jag mig härmed till Årets Sämsta Mamma!]
När tankarna och diagnosen landat lite i huvudet på mig insåg jag ju såklart att det här är inget som går att dölja och heller inget som ska döljas.
Det ska inte döljas just för att ska E någonsin bemötas med respekt inför den person Han är så måste människor veta om hans svårigheter [för att kunna se bortom hans diagnos och se den underbara kille han är så måste man veta att han faktiskt har en diagnos] och sen ska det inte döljas av respekt för alla andra barn och vuxna med samma diagnos som dagligen kämpar för sina rättigheter och sin exictens!
Samma dag [nästan] som E fick sin diagnos startade jag den här bloggen, från början var den ett sätt att få skriva av sig, senare blev den ett sätt att hitta andra diagnosmammor att dela med och lära av och numer är den en del av vår vardag- en del av livet och flera av de Mammor (oftast är det mammor) jag mött i bloggvärlden har blivit fantastiska internetvänner- dessutom vet jag att flera IRL-Vänner läser och följer vår vardag vilket är jättekul det med!
Och hur det var att berätta om E's diagnos?
Jag var med E på ett födelsedagskalas, vi satt några Mammor och fikade [alla har barn på E's dagisavdelning] och när en Mamma frågade mig "Hur är det med Er då?" bestämde jag mig för att vara en såndär hemskt obekväm människa och svara något annat än det förväntade "Jo, tack bra-svaret" så jag sa helt enkelt som det var-
att det var jobbigt iom att E fått sin diagnos, att jag kände mig förvirrad och att det var svårt att greppa [antagligen ångrade sig Mamman just i det ögonblicket att hon inte frågat ngn annan hur de mådde!] och responsen jag fick var underbar!
Alla började berätta om barn som de kände som hade samma diagnos eller andra erfarenheter som de hade- dessutom visade det sig att en pojke på E's dagis [som jag visste var 1år äldre men aldrig förstått varför han går kvar på dagis och inte i Föreskoleklass] hade Autism själv...
Där och då var det som en sten som lyfts från mina axlar, när vi senare traskade hemåt, hand-i-hand jag och E så sa han "Mamma, det här var verkligen ett bra kalas det!" och jag kunde inte annat än att hålla med!
Så [om någon orkat läsa ända hit?] kort sagt, våga berätta, våga ta hjälp och framför allt- det är inget att skämmas för! De här barnen är varken bättre eller sämre än andra barn- de är bara BARN med positiva och negativa sidor, precis som alla barn!
Hej! Tack för din kommentar! Redovisningen gick helt ok :). Tror det är helt naturligt att innerst inne oroa sig för vad andra ska tycka även fast det egentligen inte spelar någon roll sen när det väl kommer till kritan. Jag tror också folk runt omkring är mer förstående och välvilliga än man föreställer sig i lite krissituationer. Man sätter upp som en skyddsmur och tänker det värsta men jag tror det är helt naturligt och bara en del i att hantera saker och ting. Bara man inte låser sig fast vid det, för det blir ju oftast så mycket bättre efter att man vågat öppna sig inför andra, recis som det blev för dig.
Hoppas ni får en trevlig helg!
Tack för inlägget. Det värmde verkligen. Tack oxå för mailet, har mycket att tänka på och bearbeta. Trevlig helg och försök att njuta och koppla av
Kram Ote
Hej hej!
Att vara öppen om saker och ting, brukar så småningom leda till en öppenhet även hos andra.
Trevlig helg!
Tack så mycket, vad kul!:-)
Och angående att ha barn med diagnos: jag jobbar med barn och de barn som jag alltid fastnar för mest, det är de "speciella" barnen, de som sticker ut för att de har fått någon diagnos. De har ju sådana härliga personligheter! Annorlunda är bra, speciell är bra! Så var stolt, även om det kan kännas jobbigt ibland:-)
Precis så tänkte jag först, innan jag snabbt bestämde mig för att det är inget att skämmas över. Jag köpte böcker, gick på föreläsningar ang Tourette för att kunna svara på alla frågor som jag fick när jag berättade att R hade Tourette. Jag hitta förebilder som har Tourette för att R skulle få se att man inte är så annorlunda.
Varma kramar
Susanne
Fint skrivet. Och jag håller med, vi ska inte skämmas. Vi ska vara stolta och våga stå för de problem våra barn har. Om vi backar....vem stöttar.
Bra jobbat!!! Kram MIA
Min erfarenhet (i skolans värld) är att det är mycket vanligt att föräldrarna inte vill att någon ska få veta, för barnets skull som de säger. Men antagligen för att de tänker precis som du, vad ska andra tänka om mig. Att vara öppen skapar förståelse för barnets beteende och gör att fler kan hjälpa till. Jag tror det är jätteviktigt att våga berätta och ta hjälp (precis som du skriver), man måste se till vad som är bäst för barnet.
