Allt har en fortsättning [del2]
Efter att den första utredningen var avklarad fick vi vänta ett par veckor (vilket jag förstått i efterhand vara otroligt kort väntan) innan vi fick en tid för den riktig utredningen- den där diagnosen skulle fastställas, den första utredningen var bara en liten utredning för att se om det verkligen fanns behov av en riktig utredning... (så många gånger har nog aldrig ordet utredning använts i en och samma mening...)
Första besöket var endast ett mamma-pappa-besök och E skulle inte vara med, däremot skulle hans pappa varit med vilket han inte var så N följde med istället- där fick vi ge vår syn på saken och berätta hur E var i grupp, hur han intergrerade med andra barn, hur han betedde sig om vi tex. gick på stan / var på restaurang / var hos kompisar osv. Det var verkligen jättesvårt att berätta allt, alla detaljer som kan vara viktiga och det var svårt att minnas hans barndom på ett sådant vis... Efter en timme fick jag be om 5minuters pause, för att hinna rensa tankarna lite och få lite frisk luft och sen varade det besöket ytterligare en timme!
Precis innan vi skulle gå frågade kuratorn om vi var oroliga för E's utveckling och det var verkligen första gången jag faktiskt var det! Det hade verkligen gått upp för mig att Han var annorlunda, att han inte var exakt som andra barn...kanske hade jag vetat det innan, kanske hade jag sett det på mina kontaktdagar på dagis men jag hade nog omedvetet valt att blunda för det- jag ville helt enkelt inte se att det var något fel på honom...
Men där och då fick jag den där upplevelsen som alla pratar om, det var där myntet trillande ner...jag såg sanningen för första gången! Och det kändes, konstigt nog, jättebra! Jag kände ett lugn, jag förstod för första gången meningen med utredningen och framför allt så kände jag en enorm kärlek till E och en helt ny förståelse för honom som person!
Hur känns det då att ha ett barn som det är något fel på (jag använder ordet fel, det är inte riktigt rätt ord att använda men jag hittar inget annat bra ord...)?
Det jag tyckte då var jobbigast, efter det första samtalet, det var alla de gånger jag blivit arg på honom, arg för att han inte sitter still, arg för att han inte lyssnar, arg för att han springer runt på leksaksaffären och arg för att han inte vill sitta och måla på dagis- jag fick dåligt samvete helt enkelt!
Vad var jag för en mamma som blir arg på mitt barn, när det inte alls är ngt han kan påverka?
När jag blivit irriterad för att han bara satt still i 20minuter när vi åt istället för att bli stolt över att han gjorde det?
Just, tanken på alla situationer som han varit duktig i men som jag inte uppskattat för att jag jämför honom med andra barn- den är extremt jobbig och jag har än idag jättedåligt samvete för det...
Dessutom var det jobbigt att det var förskolan som påpekade att det var något fel med honom, borde inte jag som mamma märkt det? Borde inte jag sett honom och hans problematik?
Och en annan fråga som jag går igenom, om och om igen i huvudet är ifall E är medveten om sina problem? Är han medveten om att han har en sjukdom? Att han inte är som alla andra?
Det är frågor som inte går att svara på men som gör fruktansvärt ont inom mig, tänk ifall han inser att det är något fel men inte kan greppa vad det är? Tänk om han mår dåligt för att han vet om att han inte är som alla andra?
Min älskade fina grabb, den grabben som förtjänar all lycka i världen och som jag vill ta ner solen och månen åt...
[Fortsättning kommer...]
Ja men eller hur! underkläder kan piffa upp så mycket :D
Ja eller hur :)
Ne alla säger att de inte är så farligt :D Men jag kan inte förstå hur alla kan säga så :O
Ni är starka kvinnor ni ;) Hehe.
Väldigt intressant blogg, du verkar även vara en grym mamma som verkligen finns där för sina barn =)
Vad skönt att någon tycker lika som mig! Försöker nämligen få en vän som vill något mer att förstå det med!
haha ja så ere verkligen :p vincent kunde somna om förut när han va mindre men inte nu längre
å somnar han om nu så har jag kämpat ett tag å då är jag pigg så då går jag ändå upp haha
Godmorgon!
Vad bra skrivet!!Jag sitter här med en liten tår i ögat o lite ont i hjärtat.Måste vara tufft o gå igenom detta.som du säger med det här att man blir arg när han inte sitter still osv.
Ska bli kul oläsa resten.(fel ord med kul kanske,men hoppas du förstår vad jag menar...)
Ha ha ha Ja men då måste det vara bebis-stilen!
Det ser ju SÅ jäkla härligt ut när de sover så.
Vad ska ni hitta på idag?
Hoppas du får en mysig morgon.KRAM
sv: Det var sist jag avbokade massage-tiden, igår blev det av och det var skööönt :)
sv: Tack för besöket på min blogg.
Ditt inlägg väcker många tankar. Vilken mental omställning det måste vara. Men tack och lov för E att ni bryr er, att ni går igenom utredningen och tar till er av vad ni lär er. Det låter svårt att kämpa med det dåliga samvetet, många föräldrars eviga följeslagare. Man vill ju bara det bästa för ungarna! Min yngsta har haft en depression och då tänker jag genast att det är jag som överfört mina problem. Men vad är alternativet - att aldrig skaffa barn? Det är ju det bästa jag någonsin gjort, och större delen av tiden är de faktiskt glada och nöjda, så bort bort ångest!
