En bra dag!

På kvällen igår kraschlandade jag i soffan, läget kändes lägre än lägst och jag tyckte mest synd om mig själv i hela världen- efter massa pepp från N♥ så har dagen idag varit en kanondag!

Och jag har fått massa gjort här hemma och ändå hunnit med att öva/leka/mysa med barnen- dessutom har jag kört oändligt många tvättmaskiner samt lagat mat åt LillaA... ingen mamma är perfekt men idag har jag varit farligt  nära perfekt!
Och viktigast av allt, jag har insett att man kan aldrig göra mer än så gott man kan!

Nu är det snart dags att börja laga middag- loggar in här senare,
svarar på era kommentarer och besöker alla favoritbloggare...!


Tävla, Tävla, Tävla!

Självförtroende & Självkänsla

Läste en fråga på AlltFörFöräldrar om en grabb som hela tiden behövde bekräftelse i form av att föräldrarna skulle säga att han var duktig och när han gjorde ngt fel så fann han snabbt någon att skylla på.

Nu hade den grabben säkerligen ingen diagnos men det fick mig att tänka till-
de psykologer & kuratorer jag varit i kontakt med [och det är några stycken, jag ringer till olika personer tills jag fått svar på mina frågor...vilket gör att jag snabbt fått ett ganska brett kontaktnät gällande E men många tycker nog också jag är en riktigt plåga...] säger att man ska stärka diagnosbarns självförtroende då mycket runt omkring dem är negativ och att de hela tiden blir tillrättavisade och från andra håll får höra att deras beteende och liknande är fel! Det här gäller speciellt de barnen som går på vanligt dagis och därför ibland får för höga krav ställda på sig.

Men det man ska tänka på, som jag anser, är att det är en stor skillnad på självkänsla och självförtroende!

Självförtroende handlar, för mig, om att man tror att man klarar av att genomföra saker medan självkänsla handlar om att man faktiskt accepterar sig själv som man är och att man tycker att man duger precis som man är!

Självförtroende handlar om ens handlingar medan självkänsla handlar om att bara vara...eller tänker jag fel?

Alltså tycker jag att man ska stärka diagnosbarns [och alla barns] självkänsla snarare än deras självförtroende, självkänslan är viktigare dels för att, oavsett vilket barn, så kommer det att göra fel och då är det självkänslan som behövs för att barnet ska känna att det är okej att  misslyckas men att man duger ändå och dels för att barn ska inte identifiera sig med sina handlingar... Barn är inte det de gör, de kan göra fel men för det är inte de fel- de kan välja fel men det betyder inte att de inte duger som de är!

Blev det för rörigt eller håller någon med mig?

Du & Jag...

...och jag & Du!
I alla lägen i livet väljer jag E först av allt
-
nu låter det som jag väljer E före LillaA och kommer välja honom före bebisen och det är inte
det jag menar och jag älskar dem alla exakt lika mycket, oändligt och gränslöst!...
Men Han behöver mig, och kommer att behöva mig, på ett helt annat sätt än de andra barnen...
Han behöver min kamp, han är helt beroende av att jag kämpar för honom- gör inte jag det, vem ska då göra det?
En vanlig dag så är det E som prioriteras- hans vilja och hans behov, hans träning och hans diet...han, han, han!

Ibland känns det orättvist mot LillaA.- och även mot N, vad har jag satt dem i för situation?
Vilken Mamma kan jag erbjuda LillaA och Bebisen?
Kommer de känna att jag räcker till för dem eller kommer de hamna i skymundan och leva livet efter E's vilkor?
Hur gör man för att hinna med allt?
Kan man ens hinna med allt?
Kanske hade det varit mest rättvist mot alla om det bara varit jag och E...ensamna fast tillsammans...?

Just nu är det tungt...mina dagar känns som de krymper, tiden försvinner och inget hinns med-
jag känner mig asocial, jag får ingenting gjort och jag kommer ingenstans...



Verkligen det dumaste från den dumaste?

En person, som jag inte har alls någon relation till egentligen, som jag har otroligt svårt för är Fotbollsfrun, Malin Wollin- och det här inlägget var [ursäkta språket] men ta-mej-fan det dumaste jag läst!
Någonsin...från henne...och det vill inte säga lite...speciellt inte som hon för ett tag sen skrev att det borde lagstiftas om att halva föräldrapengen ska tillhöra pappa!

Men att dels skriva att P-piller borde förbjudas och att jämföra en kvinna som äter p-piller mot mensvärk med en person som självmedicinerar ADHD med cannabis är otroligt provocerande!
Och att dessutom besvara frågan om vilket preventivmedel hon rekommenderar med "Preventivmedel?" är ju bara idiotiskt!

Jag avskyr människor som alltid ska ha rätt, som alltid skriker om att saker ska förbjudas och som vill bestämma över andra...!

Så, Malin- om du har så svårt att bli med barn, eller har sex så sällan att att du inte behöver preventivmedel så är det väl helt ok för min del men om jag [eller någon annan] vill äta p-piller tills vi spyr så borde vi väl få göra det?!


Hjälp- vad ska alla tycka?!

En av de första tankar som slog mig när E fick sin diagnos, var just "Hjälp- vad ska alla andra tycka?"
Och nej, även om det tar emot att erkänna, så var det inte oron inför hur "alla andra" skulle bemöta E som jag syftade på utan det var vad "alla andra" skulle tycka och tänka om mig?!

Egoistiskt?
Ja!
En vanligt tanke?
Antagligen!

Min tanke från början var även att vi skulle dölja det för alla som inte tillhörde vår direkta omgivning...
[Jag hoppas innerligt att det här är vanliga tankar- annars utnämner jag mig härmed till Årets Sämsta Mamma!]

När tankarna och diagnosen landat lite i huvudet på mig insåg jag ju såklart att det här är inget som går att dölja och heller inget som ska döljas.
Det ska inte döljas just för att ska E någonsin bemötas med respekt inför den person Han är så måste människor veta om hans svårigheter [för att kunna se bortom hans diagnos och se den underbara kille han är så måste man veta att han faktiskt har en diagnos] och sen ska det inte döljas av respekt för alla andra barn och vuxna med samma diagnos som dagligen kämpar för sina rättigheter och sin exictens!

Samma dag [nästan] som E fick sin diagnos startade jag den här bloggen, från början var den ett sätt att få skriva av sig, senare blev den ett sätt att hitta andra diagnosmammor att dela med och lära av och numer är den en del av vår vardag- en del av livet och flera av de Mammor (oftast är det mammor) jag mött i bloggvärlden har blivit fantastiska internetvänner- dessutom vet jag att flera IRL-Vänner läser och följer vår vardag vilket är jättekul det med!

Och hur det var att berätta om E's diagnos?
Jag var med E på ett födelsedagskalas, vi satt några Mammor och fikade [alla har barn på E's dagisavdelning] och när en Mamma frågade mig "Hur är det med Er då?" bestämde jag mig för att vara en såndär hemskt obekväm människa och svara något annat än det förväntade "Jo, tack bra-svaret" så jag sa helt enkelt som det var-
att det var jobbigt iom att E fått sin diagnos, att jag kände mig förvirrad och att det var svårt att greppa [antagligen ångrade sig Mamman just i det ögonblicket att hon inte frågat ngn annan hur de mådde!] och responsen jag fick var underbar!

Alla började berätta om barn som de kände som hade samma diagnos eller andra erfarenheter som de hade- dessutom visade det sig att en pojke på E's dagis [som jag visste var 1år äldre men aldrig förstått varför han går kvar på dagis och inte i Föreskoleklass] hade Autism själv...

Där och då var det som en sten som lyfts från mina axlar, när vi senare traskade hemåt, hand-i-hand jag och E så sa han "Mamma, det här var verkligen ett bra kalas det!" och jag kunde inte annat än att hålla med!

[om någon orkat läsa ända hit?] kort sagt, våga berätta, våga ta hjälp och framför allt- det är inget att skämmas för! De här barnen är varken bättre eller sämre än andra barn- de är bara BARN med positiva och negativa sidor, precis som alla barn!

Life's on hold...

...så känns det precis nu, som att livet står på pause- som att jag befinner mig i ett vänteläge...
Jag befinner mig i ett vakum, i dvala- jag går upp, jag ser glad ut, jag är en bra(?) mamma, jag är en fin sambo och jag gör det jag förväntas göra!

Jag matar med gröt, jag övar på bokstäver, jag leker, jag steker korv och river morötter, jag torkar munnar och rumpor, jag ser på TV och myser i soffan och jag borstar tänder...
Men samtidigt är det som jag inte är närvarande- ingen märker något men egentligen är mina tankar på annat håll, egentligen är jag aldrig närvarande i stunden...förutom de där magiska stunderna när LillaA ler eller när när E skrattar så han kiknar åt något- det är enda gångerna jag känner mig levande och närvarande...

Jag lever i någon typ av framtid, hjärnan arbetar för att kunna sätta ihop någon typ av meingsfulla framtid för E, hjärnan vill veta hur han liv kommer bli, hjärnan behöver det för att själen ska få ro...
Samtidigt vet hjärnan att detta är en omöjlighet medan hjärtat skriker efter all information det kan få...för att få ro!

Jag bestämmer att träffa vänner, mina underbara fina vänner, men sen orkar jag aldrig (nästan) i slutändan, jag kan inte bestämma något långt i förväg för jag vill ha en väg ut...jag som förr planerade flera veckor i förväg...jag vill inte ha roligt, jag får dåligt samvete av det...all min energi, all min kraft och hela min själ läggs i att skapa något bra för E...

Är det meningen att det ska vara såhär...jag bara undrar?!


Måndagslista

Återigen är det MÅNDAG och dags för en ny lista!

Idag är jag tacksam för:
- Att jag fick prata med en erfaren och duktig läkare ang. vaccination (ett inlägg om detta kommer upp senare)
- Att vi är hemma hela familjen
- Att jag fått jättefin respons på ett mail jag skickade!
- Att vi orkat tagit tag i vår matsituation för E's skull
- Att jag hittade en ny rosa mammtröja från PoP när jag städade i min garderob imorse
- Att jag har så fina föräldrar♥ som alltid ställer upp och hjälper till. (Mamma har tex. redan bakat två olika
  sorters bröd till E enligt de nya recepten!)

Vad är Du tacksam för?

[Inspiration för måndagslistor fick jag av Britta- besök hennes blogg och läs hennes lista!]

En tankeställare...

...har verkligen fått mig en tankeställare idag- vet inte hur jag ska göra med bloggen!

Anledningen till att blogga om just det här, att blanda fakta, inlägg om just handikappet och vanliga inlägg om livet var att visa hur det kan vara- att visa att vi lever ett vanligt, normalt liv och att visa hur det egentligen är på riktigt!

Att skapa förståelse för barn med liknande diagnoser- att de inte ska ses som det-jobbiga-barnet-i-klassen utan att de ska bemötas med respekt och bemötas som de intelligenta individer som de är!
Meningen var även att visa att det inte är the end of the world att ha ett barn med en diagnos, att det är samma barn och att det är samma känslor och betydelsen av att älska sitt barn kravlöst!

Meningen var även att visa hur jobbigt det kan vara, hur frustrerad man kan känna sig som mamma men samtidigt visa hur underbara barnen är och hur de utvecklas och hur fantastiska de är!

Samtidigt så är det kanske naivt att skriva på nätet och hoppas kunna vara anonym, jag bor i ett ganska litet samhälle där saker sprids snabbt och alla-känner-alla.

Anledningen till att jag vill vara anonym är inte för att jag skäms eller för att jag tycker det är pinsamt med en inte-perfekt-son utan helt enkelt för att det överallt finns osmarta människor, människor som skulle göra livet svårt för E och som skulle vilja trycka ner honom och som skulle se ner på honom!

Men samtidigt är det just det synsättet som jag vill få bort- och kanske, kanske kan min blogg hjälpa till lite...

Men just nu vet jag inte alls!

Övertrött- vad är det?

Jag förstår inte riktigt grejen med att barn kan bli så trötta- att de inte kan sova?!
Herregud, sov lilla människa...snart är du vuxen och har egna barn, och då kommer du inte sova...alls!


Dagens Familjeliv!

Varför ser man på sina barn som något som måste bekämpas?

Mån 4 okt 08:42

Konichwa Girl: 
Jag blir helt ärligt talat väldigt förskräckt över den syn på barn, som tyvärr rätt regelbundet poppar upp både här på FL och ute i "verkligheten". Barn är något som ska bekämpas, fostras till underkastelse. Det börjar redan när de är ett par veckor gamla och fortsätter upp i åldrarna:

- Några veckor gammal bebis lämnas att sova ensam i egen säng och tas inte upp från golvet om den gnäller eller börjar gråta. Den ska lära sig att man inte kan bli upplockad så fort man vill.

- Halvårsgammal bebis vill inte ligga på skötbordet. Men det är bara att lära sig att det finns saker man MÅSTE göra! Alltså är det bara att nöta, hålla fast och insistera på att ungen lär sig att ligga stilla på skötbordet!

- Barn ska äta det som serveras, punkt slut. De är ouppfostrade om de inte äter och duger det inte får de gå hungriga.

- Fobiker för att tvätta håret SKA lära sig att detta är något man MÅSTE göra och våldas att duscha en gång i veckan.

- Istället för att göra sitt hem barnvänligt ska barnets naturliga nyfikenhet stävjas och hemmet blir en bostad fylld med "ajabaja" och "nejnej".

Alltså, jag hade hoppats att den här typen av auktoritär uppfostran dog med min morfar (född på 1880-talet). Varför ser man på barn som någonting som ska domineras till underkastelse - för det är ju det ni gör, ni som ska "lära" era barn att man "måste". Varför jobba mot sina barn istället för med dem? Notera att detta inte innebär brist på uppfostran eller att de inte får lära sig betydelsen av ett NEJ, bara ett annat sätt att se på sina barn och att spara det där NEJET tills dess att det verkligen behövs - det är ett nödvändigt ont att borsta tänderna, men man kan försöka göra det till en rolig stund. Det är ett nödvändigt ont att åka bil, men man kan göra pauser för att göra det så trevligt för alla inblandade som möjligt. Man ska inte behöva laga fem olika maträtter, men man kan erbjuda en kvällsmacka så att barnet inte ska behöva lägga sig hungrig, osv.

Så förklara för mig: ni som förespråkar den här typen av auktoritär uppfostran, varför ser ni på era barn som individer som måste underkastas er (med milt våld om nödvändigt), vars protester och ogillande ni ger fullaste fan i, som något som måste bekämpas? Varför göra ens relation till sina barn till en ständig kamp där någon måste vinna och - följdaktigen - någon måste förlora?

Min syn på saken:
Självklart ska man inte uppfostra sina barn till underkastelse, vilket jag tycker låter lite överdrivet, ingen jag känner fostrar eller kräver detta av sina barn. Dock kan jag tycka att vissa saker gör man oavsett om barnen vill eller inte- tex. att här byter vi blöja på skötbordet, enbart för att det är bekväm "arbetshöjd" för mig, det är hygieniskt och en sak som LillaA får acceptera (inte för att hon krånglat en enda gång). Eller, att här äter vi den mat som serveras men det betyder ju inte att vi lagar mat som vi vet att E inte tycker om- däremot om vi äter något som är lite mer ovanligt eller speciellt så försöker vi alltid få E att smaka liite men tycker han inte om det behöver han inte äta det och han lägger sig aldrig hungrig.

Jag tycker att föräldrar skall respekteras, på samma sätt som barn skall respekteras men i mina ögon är det alltid föräldern som har sista ordet...i slutändan är det vi som bestämmer, och jag tror absolut detta skapar en trygghet för barnet. Dessutom tror jag att ger man efter för minsta lilla önskan så skapar detta bara fler och fler önskningar...och tillslut är det barnen som styr och ställer!



Min syn på saken utifrån E's diagnos:
För E är föräldrarnas auktoritet jätteviktig!
Han måste ha klara och tydliga regler, han skall dessutom inte ha för många valmöjligheter (något jag tror egentligen gäller alla yngre barn) och han måste styras och pushas för att utvecklas!



Vad tycker Ni andra föräldrar?

Dagens fundering...

Kom precis hem med Barnen, Morfar skjutsade hem oss och hjälpte mig in med alla barn och saker-
det blir en hel del saker när man är på stan med barn... Och då var det ändå inte en enda shoppingkasse som fick följa med hem! Eller, en stor bukett med 20 rosor unnade jag mig själv, så nu ser det fint ut på köksbordet! Färska snittblommor ger verkligen liv åt ett rum, tyvärr är det oftast jättedyrt...
[Sen måste jag erkänna att jag köpte BlondinBellas bok EgoBoost men det tyckte jag var så extremt pinsamt att jag bad att få den inslagen...]

När vi kom hem började E's tjat om att få spela Nintendo DS direkt- vi har som regel att han får spela när jag lagar mat (eller om han har ngn kompis här och de spelar tillsammans), skulle inte mat-regeln finnas skulle han kunna spela dygnets alla timmar...

Han tjatade och tjatade och jag sa konsekvent nej- jag har en envis son men han har även extremt stönig mamma som dessutom är otroligt konsekvent så det blev naturligtvis inget spelande. Det hela slutade med skrik, gråt och en E som låg på badrummsgolvet i 20minuter- därefter kom han ut, bad om förlåtelse, drack ett glas vatten och nu är allt bra igen...det är otroligt hur snabbt humöret kan växla...

Själv blir jag helt slut av dessa kamper så nu landade jag i soffan i 2sekunder för att ladda batterierna...inför nästa kamp, nämligen dusch och hårtvätt!
[Vilket påminner mig om att jag ska ladda batterierna till min kamera så jag kan börja ladda upp kort i bloggen...]


Nyare inlägg
RSS 2.0