Dagens Familjeliv!
Varför ser man på sina barn som något som måste bekämpas?
Mån 4 okt 08:42
Konichwa Girl:
Jag blir helt ärligt talat väldigt förskräckt över den syn på barn, som tyvärr rätt regelbundet poppar upp både här på FL och ute i "verkligheten". Barn är något som ska bekämpas, fostras till underkastelse. Det börjar redan när de är ett par veckor gamla och fortsätter upp i åldrarna:
- Några veckor gammal bebis lämnas att sova ensam i egen säng och tas inte upp från golvet om den gnäller eller börjar gråta. Den ska lära sig att man inte kan bli upplockad så fort man vill.
- Halvårsgammal bebis vill inte ligga på skötbordet. Men det är bara att lära sig att det finns saker man MÅSTE göra! Alltså är det bara att nöta, hålla fast och insistera på att ungen lär sig att ligga stilla på skötbordet!
- Barn ska äta det som serveras, punkt slut. De är ouppfostrade om de inte äter och duger det inte får de gå hungriga.
- Fobiker för att tvätta håret SKA lära sig att detta är något man MÅSTE göra och våldas att duscha en gång i veckan.
- Istället för att göra sitt hem barnvänligt ska barnets naturliga nyfikenhet stävjas och hemmet blir en bostad fylld med "ajabaja" och "nejnej".
Alltså, jag hade hoppats att den här typen av auktoritär uppfostran dog med min morfar (född på 1880-talet). Varför ser man på barn som någonting som ska domineras till underkastelse - för det är ju det ni gör, ni som ska "lära" era barn att man "måste". Varför jobba mot sina barn istället för med dem? Notera att detta inte innebär brist på uppfostran eller att de inte får lära sig betydelsen av ett NEJ, bara ett annat sätt att se på sina barn och att spara det där NEJET tills dess att det verkligen behövs - det är ett nödvändigt ont att borsta tänderna, men man kan försöka göra det till en rolig stund. Det är ett nödvändigt ont att åka bil, men man kan göra pauser för att göra det så trevligt för alla inblandade som möjligt. Man ska inte behöva laga fem olika maträtter, men man kan erbjuda en kvällsmacka så att barnet inte ska behöva lägga sig hungrig, osv.
Så förklara för mig: ni som förespråkar den här typen av auktoritär uppfostran, varför ser ni på era barn som individer som måste underkastas er (med milt våld om nödvändigt), vars protester och ogillande ni ger fullaste fan i, som något som måste bekämpas? Varför göra ens relation till sina barn till en ständig kamp där någon måste vinna och - följdaktigen - någon måste förlora?
Min syn på saken:
Självklart ska man inte uppfostra sina barn till underkastelse, vilket jag tycker låter lite överdrivet, ingen jag känner fostrar eller kräver detta av sina barn. Dock kan jag tycka att vissa saker gör man oavsett om barnen vill eller inte- tex. att här byter vi blöja på skötbordet, enbart för att det är bekväm "arbetshöjd" för mig, det är hygieniskt och en sak som LillaA får acceptera (inte för att hon krånglat en enda gång). Eller, att här äter vi den mat som serveras men det betyder ju inte att vi lagar mat som vi vet att E inte tycker om- däremot om vi äter något som är lite mer ovanligt eller speciellt så försöker vi alltid få E att smaka liite men tycker han inte om det behöver han inte äta det och han lägger sig aldrig hungrig.
Jag tycker att föräldrar skall respekteras, på samma sätt som barn skall respekteras men i mina ögon är det alltid föräldern som har sista ordet...i slutändan är det vi som bestämmer, och jag tror absolut detta skapar en trygghet för barnet. Dessutom tror jag att ger man efter för minsta lilla önskan så skapar detta bara fler och fler önskningar...och tillslut är det barnen som styr och ställer!
Min syn på saken utifrån E's diagnos:
För E är föräldrarnas auktoritet jätteviktig!
Han måste ha klara och tydliga regler, han skall dessutom inte ha för många valmöjligheter (något jag tror egentligen gäller alla yngre barn) och han måste styras och pushas för att utvecklas!
Vad tycker Ni andra föräldrar?
- Några veckor gammal bebis lämnas att sova ensam i egen säng och tas inte upp från golvet om den gnäller eller börjar gråta. Den ska lära sig att man inte kan bli upplockad så fort man vill.
- Halvårsgammal bebis vill inte ligga på skötbordet. Men det är bara att lära sig att det finns saker man MÅSTE göra! Alltså är det bara att nöta, hålla fast och insistera på att ungen lär sig att ligga stilla på skötbordet!
- Barn ska äta det som serveras, punkt slut. De är ouppfostrade om de inte äter och duger det inte får de gå hungriga.
- Fobiker för att tvätta håret SKA lära sig att detta är något man MÅSTE göra och våldas att duscha en gång i veckan.
- Istället för att göra sitt hem barnvänligt ska barnets naturliga nyfikenhet stävjas och hemmet blir en bostad fylld med "ajabaja" och "nejnej".
Alltså, jag hade hoppats att den här typen av auktoritär uppfostran dog med min morfar (född på 1880-talet). Varför ser man på barn som någonting som ska domineras till underkastelse - för det är ju det ni gör, ni som ska "lära" era barn att man "måste". Varför jobba mot sina barn istället för med dem? Notera att detta inte innebär brist på uppfostran eller att de inte får lära sig betydelsen av ett NEJ, bara ett annat sätt att se på sina barn och att spara det där NEJET tills dess att det verkligen behövs - det är ett nödvändigt ont att borsta tänderna, men man kan försöka göra det till en rolig stund. Det är ett nödvändigt ont att åka bil, men man kan göra pauser för att göra det så trevligt för alla inblandade som möjligt. Man ska inte behöva laga fem olika maträtter, men man kan erbjuda en kvällsmacka så att barnet inte ska behöva lägga sig hungrig, osv.
Så förklara för mig: ni som förespråkar den här typen av auktoritär uppfostran, varför ser ni på era barn som individer som måste underkastas er (med milt våld om nödvändigt), vars protester och ogillande ni ger fullaste fan i, som något som måste bekämpas? Varför göra ens relation till sina barn till en ständig kamp där någon måste vinna och - följdaktigen - någon måste förlora?
Min syn på saken:
Självklart ska man inte uppfostra sina barn till underkastelse, vilket jag tycker låter lite överdrivet, ingen jag känner fostrar eller kräver detta av sina barn. Dock kan jag tycka att vissa saker gör man oavsett om barnen vill eller inte- tex. att här byter vi blöja på skötbordet, enbart för att det är bekväm "arbetshöjd" för mig, det är hygieniskt och en sak som LillaA får acceptera (inte för att hon krånglat en enda gång). Eller, att här äter vi den mat som serveras men det betyder ju inte att vi lagar mat som vi vet att E inte tycker om- däremot om vi äter något som är lite mer ovanligt eller speciellt så försöker vi alltid få E att smaka liite men tycker han inte om det behöver han inte äta det och han lägger sig aldrig hungrig.
Jag tycker att föräldrar skall respekteras, på samma sätt som barn skall respekteras men i mina ögon är det alltid föräldern som har sista ordet...i slutändan är det vi som bestämmer, och jag tror absolut detta skapar en trygghet för barnet. Dessutom tror jag att ger man efter för minsta lilla önskan så skapar detta bara fler och fler önskningar...och tillslut är det barnen som styr och ställer!
Min syn på saken utifrån E's diagnos:
För E är föräldrarnas auktoritet jätteviktig!
Han måste ha klara och tydliga regler, han skall dessutom inte ha för många valmöjligheter (något jag tror egentligen gäller alla yngre barn) och han måste styras och pushas för att utvecklas!
Vad tycker Ni andra föräldrar?
Kommentarer
Trackback
