Är psykologen för knäppgökar?
Precis innan Jul fick jag ett brev från Landstinget märkt med mitt namn- inget "målsman för..." som det alltid brukar stå utan det var bara mitt namn på kuvertet... Öppnade det och där i låg det en lapp med ett nummer och ett namn på en psykolog som jag erbjöds att boka tid hos som "mamma till ett barn som nyss fått en diagnos"...
Bara tanken på att gå till en psykolog har alltid skrämt mig, jag vet inte varför men jag är nog rädd för att det ska få motsatt effekt och att saker som jag inte tycker är jobbiga kommer kännas jobbigt efter att vi samtalat om det... Knäppt tänkt jag vet!
I alla fall så knölade jag in den där lappen längst in i en kökslåda, något gjorde ändå att jag inte kastade den...
Och igår, när jag letade efter en tärning, hittade jag den...den lilla lappen...!
När jag började tänka på det så kändes det som en allt bättre idé- jag tycker allt det här med E är jättejobbigt, jag har svårt att hantera mina egna känslor vilket går ut över både E och resten av familjen, mitt dåliga humör och jobbiga tankar smittar minst sagt av sig och påverkar alla!
Kanske, kanske, kanske ska jag våga ringa det där numret på måndag?
Hur har Ni andra gjort?
Har Ni tagit emot psykologerbjudandet?
Och Ni andra, som har erfarenhet av psykologbesök- vad tycker Ni?
[Om Ni vill kommentera så går det jättebra att vara anonyma eller om Ni inte vill att jag publicerar Er kommentar så skriv det- jag behöver verkligen råd om det här så alla kommentarer är guld värda!]
Känns väl lite gammeldags att tänka så, att psykologer är för knäppgökar? ;-) Det är väl jättebra att få prata med någon om allt vad E´s diagnos innebär för honom och er! Alla behöver väl någon att prata med, och är det gratis så är det ju ännu bättre! ;-)
Har aldrig blivit erbjuden psykologhjälp som mamma till ett barn med diagnos. Jag tänker ofta att jag borde gå och prata med någon som inte har några känslomässiga band till mig eller till vår son. Känner igen allt det du skriver om dina egna känslor och att humöret ibland svajar ordentligt. Tänk om min familj får en lugnare och mer balanserad mamma bara av att jag får prata ut lite då och då. För min del handlar det nog inte så mycket om råd och tips utan bara om att få ösa ur sig alla tankar, funderingar och all frustration.
Jag gick hos psykolog för ett par år sedan när jag hade gått i väggen. Då var jag skeptisk och talade om för honom att jag inte ville rota bakåt i tiden, för jag kände som du; saker som jag inte ens tänker på måste inte ältas. Det respekterade han och vi jobbade bara från nutiden liksom. Nu med facit i hand så var det det bästa jag kunde gjort då. Att bara få prata och bli varse om saker man kan göra (de flesta kommer man fram till själv bara av att snacka loss)var så skönt.
Bra att du tog upp ämnet. Redan imorgon ska jag ta tag i det där med att få gå och prata med någon för min egen räkning.
Har börjat prata med hab om lillebror också. Han skulle behöva få prata med någon under en kort period. Han har det ganska jobbigt som lillebror till en storebror med AS. Han får "ta mycket skit" och sväljer massor, den lille guldklimpen. Som han säger själv: Jag tycker så jättemycket om min stotebrorsa. När ska hans Asperger gå över för det är så jobbigt mamma.......
Oj vilket superlångt svar det blev. Du ser, jag behöver prata loss ...hihihihihi ;)
kul att du skrev detta med psykolog, när vi fick diagnossvaret på J första barnet så tog vi det med ro jag hade anat detta länge så det blev ingen överraskning. Nåväl vi fick inget sånt erbjudande men hade vi fått så hade vi nog tackat nej. Vi har alltid haft full koll, hoppas det inte låter skrytigt men så är det. Vi har öppet berättat för alla att båda barnen har det har informerat i deras klasser om deras diagnoser och til de själva så de ser inte det som nåt negativt......
Jag tror definitivt inte att det är fel att höra av sig och åtminstone gå dit på ett test. Som vilken läkare som helst med psykologer så måste ju personkemin stämma också för att du ska orka/vilja/våga öppna dig och släppa ut det du egentligen går och bär på, är det fel person så blir det ju svårt.
Jag hade nog iaf hört av mig och testat, men i slutändan måste det ju kännas rätt för dig!
Kram
Jag tycker helt klart att du ska boka tid. Tror de allra flesta människor skulle må bra av att gå och prata med nån. Jag har gjort det när jag haft behov av det. Det är jäkligt skönt att prata av sig med nån okänd och veta att det inte går vidare.
Det kommer att stötta dig och ge dig mer ork och kraft, jag lovar!
Kramis
Detta är verkligen ett ämne man sällan "vågar" prata om vilket jag tycker är så synd!
Vi fick samma erbjudande och vi gick inte dit på vårt erbjudna möte. Såhär i efterhand ångrar jag det. Man behöver få ventilera - ALLA behöver ventilera. Man kan ju iaf gå en gång och känns det inte bra är det ju sen bara att avböja, tack, men nej tack. Bara för att man provar på betyder det ju inte att det sen är hugget i sten.
Jag tycker absolut du ska gå dit och se vad du tycker. Kanske känns det helt rätt? Kanske inte...men då vet du iaf och har testat.
Kram
Tycker du ska våga ta chansen att ringa den här psykologen. För det hjälper att man får prata med en utomstående ibland, spy ut sig vad man känner till en främmande människa, ingen som dömer dig.
Jag har själv gått hos psykolog när jag mådde pisst och det hjälpte mig något oerhört bra, så våga ta det där steget och en boka tid.
För man mår ju så mycket bättre av att få prata av sig :)
Kramar
Jag har ingen som helst erfarenhet av hur det är att ha ett barn med en diagnos. Däremot har jag mått rent ut sagt piss över mycket andra saker i mitt liv som gjort att jag sökt hjälp hos psykolog. Jag tycker det kan vara till ganska stor hjälp bara att få prata om vad man känner och tycker och tänker utan att någon dömer en för det.
Just att det är en utomstående person kan vara skönt eftersom det inte finns några känslor inblandade gentemot personen i fråga också.
Jag tycker du ska ge det en chans. Känns det inte rätt eller bra så är det inte värre än att du inte går dit fler gånger. Det är inget livslångt åtagande! Tänk på det :)
God fortsättning!
Klart att du vågar ringa. Det är omtumlande att få en diagnos på sitt barn och det vänder verkligen upp och ner på allt. Det kan var bra att få ventilera med en utomstånde som dessutom har kunskap om barn med diagnoser och framför allt inte dömer och tycker att man är en dålig mamma för att man oroar sig (hoppas jag i alla fall).
Lycka till!
Hade jag fått möjlighet att få prata med en psykolog när R fick sin diagnos, så hade jag tagit den chansen. Jag har fler vänner som gått till psykologer och de har tyckt att det hjälpt. Jag har själv inte gått, men jag skulle se det som en möjlighet för hela familjen.
Kramar
Susanne
Hej !
Jag har inget barn med diagnos och jag har själv inte varit hos någon psykolog. Men jag tror att man någon gång i sitt liv kan behöva psykolog hjälp utan att det betyder att man är sjuk eller att det är något jätte allvarligt. Träffar du någon bra så kan du säkert få mycket bra hjälp, och varför ska man tacka nej till hjälp som gör vardagen lite lättare både för dig och barnen. Mår du bra så gör dina barn det också. Så jag tycker att du ska känna efter och om det känns bra för dig är det bara att ringa och vara positiv till vad der har att erbjuda.
gick hos psykolog och kurator i högstadiet, då mamma o pappa skiljde sig. det var en tuff period må jag säga!
jag tycker självklart att du ska ringa. om det känns jobbigare efteråt, så har du nog fått en dum psykologjävel helt enkelt, o då kan du ju alltid byta.
tänk själv, nån som inte knystar ett ord, och du får bara ösa ur dig all galla du känner och vill få ut. skönt som FAN är det... :)
en som tröstar utan att döma. och som ställer rätt följdfrågor. :)
Jag tycker verkligen att du skall gå. Jag skall själv snart få en tid! Jag är i stort behov av det. Mycket större än jag själv velat inse. Särskilt efter alla år av helvete vi haft med myndigheter hit och dit innan vi äntligen fick vår diagnos på vår dotter. Vissa dagar sätter jag mig bara ner och gråter. Jag känner inte av hur jobbigt det är mitt i allt. Men så ibland när jag får en stund över kommer allt över mig. Jag tror det är jättebra att gå och prata med någon. Ofta får man komma till nån som har vana av just föräldrar till diagnosbarn. Och det känns viktigt. För det är speiell stress som uppstår.
Ja mitt enda råd är att gå till psykologen. Det kan ge mer än du anar.
Det är självklart att du ska gå! Om det inte passar dig eller känns bra så går du helt enkelt inte dit fler gånger! Jag gick hos en psykolog under en tid då jag hade det jobbigt och det var otroligt bra, ffa efter några gånger. Jag har aldrig ångrat det en sekund och då var det ändå en privat psykolog som var svindyr. Så ta chansen, alla behöver ventilera!
Jag blev erbjuden psykologhjälp via BVC efter att dottern hade tittat ut. Jag tackade tyvärr nej - med vetskapen idag skulle jag ha tackat ja och iaf försökt. Kan inte säga att det hade förbättrat saken för det vet jag ju inte men det hade definitivt inte förvärrat något och troligtvis hade det besparat mig en massa. Nu när jag träffade en auroraBM och snittläkaren tyckte båda att jag skulle prata med en psykolog från spec.mödravården och jag fick faktiskt en tid nu. Denna gång ska jag gå. Det kan som sagt inte förvärra något och om det inte känns bra så går jag inte tillbaka. As simple as that. :-)
Jag skulle ringa. Trivs du inte behvöer du aldrig gå tillbaka men det kanske kan hjälpa dig och ge dig svar på frågor du inte ens visste att du hade.
För det första vill jag bara säga att det INTE är ett svaghetstecken att söka samtalstöd! Vi är alla olika men för mig har det varit ovärderligt att ha ngn att prata med som inte har några värderingar eller förutfattade meningar om mig som person. Jag tror att det är viktigt att söka hjälp när man går igenom jobbiga perioder i livet. Detta för att förebygga psykisk ohälsa i framtiden. För mig är det ett sundhetstecken att inse och förstå sina begränsningar och söka hjälp innan det har gått för långt! Det viktigaste är att du gör det som känns rätt för dig! KRAM!
